En text kom till mig..

från en kollega. Jag blev jätteglad då jag i ett skede av trötthet fick beröras av denna text. Här får du den. Den är till dig!

Det räcker inte med att leva, en liten blomma måste man också ha
eller Jag vilar i din blick. HC Andersen

När jag för tredje gången den här morgonen möter min kollega i skolans långa korridor har jag ökat längden på mina steg. Hon försöker möta min blick, misslyckas och ropar istället efter mig att jag ser bekymrad ut. Jag svarar, utan att sakta ner farten, att de första två gångerna vi möttes så log jag i alla fall, att jag inte hinner stanna upp för att jag är på väg någonstans. Just efter vårt möte stannar jag faktiskt. Jag påminner mig själv om jag ändå inte behöver springa. Jag hinner inte mer i alla fall. Så är det. Det har jag lärt mig.

Arbetet fångar mig och jag snärjs ganska ofta av alla de uppgifter jag har framför mig och av allt som jag borde ha hunnit. Då har jag lärt mig att stanna upp och vila i nuet. Jag kan närmast beskriva det som att jag vilar i mötet med dig, vilar i mötet med mina elever.

Tänk vilken glädje det ger mig när jag tänker på pojken som har så svårt att komma loss och börja med sina uppgifter i bild. Jag ska förklara. Han bara måste fråga mig hur man tecknar den där figuren, om och om igen frågar han. Det räcker inte att jag sätter mig ner bredvid honom och tecknar tillsammans med honom och visar. Ett par minuter senare står han ändå vid min sida igen och frågar, om igen och samma fråga: hur gör man? Mitt svar är alltid det samma: ”Lita på din förmåga! Lita på att du kan!” Jag ser hans förtvivlan och hur han kämpar. Efter en stund vänder jag och går vidare för att hjälpa någon annan. Och så hör jag: -”Annika! Titta! Titta vad jag har ritat! Vad bra det blev!” Pojken visar upp sin bild och i hans blick ser jag glädjen över att ha lyckats. Då vilar jag och jag bär med mig hans triumf genom den dagen och genom nästa. Det blir ett minne att plocka fram just när jag springer genom korridoren utan att egentligen veta varför jag springer. Mötet med pojken ger mig också kraft att fortsätta.

Någon sa en gång att jag har förmågan att fortsätta tycka om dem, oavsett hur de beter sig eleverna. Kollegan menade att det var en styrka hos mig och det är det kanske. Hur skulle jag kunna låta bli att tycka om någon? Den där besvärliga som bär sig illa åt är ändå bara en liten människa.

En annan tanke som jag får ibland och som får mig att le, är när jag ser tuffingarna, de besvärliga högljudda och så tänker jag på sonen där hemma som är i ungefär samma ålder och som senast häromkvällen kom och la armen om mig, bara för att det var så gott att kramas. Jag påminns om att de är barn med barns behov av ömhet.

Annika Åkerström

Tack Annika!
Jag önskar att du återkommer med fler texter. Kanske har du också lust att göra mig den äran och gästblogga någon gång? /Ann-Louise