Spontanjympa som ger rörelsekraft...

fick avsluta häsloveckan för personal och elever på Ljugnarumsskolan, en strålande idé från skolledningen som jag givetvis nappade på. Brandövningsklockorna ringer och när vi brandövat klart drog musiken igång. Ingen kunde komma undan, eller jaaa, alla hade iallafall chansen. Det är väl så man får se det. Spontant, skönt och lite överraskande iallafall! En fin-fin helg till dig!

Hälsoveckan är här!

Unna dig att tänka extra på dig själv och ditt välbefinnande. Testa nåt nytt och ta gärna med en god vän på upptåget!

http://www.jonkoping.se/toppmeny/omkommunen/verksamhetochorganisation/forvaltningar/fritidjonkoping/aktuellt/halsoveckan2010.4.486c4e6c12ac3df4cbd80004453.html

en egen lite sfär...

Ett inre rum dit du kan gå och samla kraft och inspiration, eller ett eget krypin för din kreativitet. Kanske inte alls något rum, utan bara en sfär, ett utrymme, en viloplats eller något för just dig. I VI läser har man fotat författare i deras skaparmiljöer.



Här kan du inspireras av Peter Englunds egen sfär.



Tittar du in på VI läser (Klicka in via länkarna till höger nedan) så kan du se fler inspirerande skapar-rum.



Var har du ditt?



En fin helg med lika skönt väder som det var igår önskar jag dig och mig!

Att välja när du inte kan välja...eller hur är det nu?

Jag har varit hemma med min yngste son några dagar. Febertoppar, ont i kroppen och så småningom också hosta har har haft den godingen. Då är man givetvis hemma. Utan dåligt samvete! Eller?

I början när jag var hemma med något av barnen tyckte jag stundtals att det var jobbigt att missa en massa på jobbet. Ändå har min man och jag varit noga med att dela på hemmavarandet när det ska vårdas barn eller vara föräldraledigt. Båda är vi nördigt intresserade av att vara en stor del i barnens uppväxt. Att vara med. Finnas tillhands. Vill att barnen ska veta att vi prioriterar dem. I första hand!

Hur som helst. Känslan infann sig ändå ibland. Som om jag kunde välja. Hmm. Så dumt. När jag ojade mig någon gång efter att ha varit hemma några dagar med något av barnen sa en kär kollega lite bryskt till mig. -Var glad att du får vara hemma med barnen och rå om dem ibland du, det hade vi andra gärna varit! Kollegans barn är uppvuxna och hennes vab-dagar är ett minne blott, men hon fick mig att tänka till. Det är ju så man ska se det. Som en förmån.

En förmån är det ju faktiskt. En fantastisk sådan. Du får rå om, ta om hand. För ditt barn är du oumbärlig, men inte på jobbet. Svårt att inse kanske...Det funkar faktiskt så!

Om man blickar ut lite och jämför med andra länder blir det än mer tydligt. När jag var på Island på en kurs för fem år sedan avlöjade jag för mina franska, portugisiska, estniska, holländska och brittiska kollegor att min man var hemma med min dotter nu. Att han var pappaledig lika länge som jag. De trodde inte det var sant och utbrast sedan. -Oh, you are lucky! med drömmande blickar...

Så nu gör jag det. Jag tänker på sonen, på myset, på att han ska bli frisk och stark så han orkar med dagisdagarna igen. Mycket kramar, soffmys och vätska blir det och så ett och annat gapskratt! Mycket humor har han. Än så länge finner han mamma lite rolig också.

Skoljoggen-räkna med mig!

Idag ska det joggas järnet på Ljungarumsskolans högstadie. Alla tre stadier ska jogga tre varv runt i skogen nedanför skolan. Blandade känslor hos högstadieeleverna det vet vi. Men vi gör alla så gott vi kan. Mer kan ingen begära. Tävla mot dig själv.

Friskis&Svettis-uppvärmning blir det förstås. Det blir lite Rihanna, lite Carola och så en hip-hop-låt på slutet, sedan ska alla tonårskroppar vara laddade och preparerade. Det här ser jag fram emot. Det blir kul! Och så springer vi ju för någon annan också i detta evenemang. Den känslan är fin. Det där med medkänsla ger ringar på vattnet. Urviktigt!

Skratta och hjärnan ler

Nu är det bevisat. Forskaren Per Andréasson vid psykologiska insitutionen vid Uppsala universitet har i en kommande avhandling undersökt om människors ansiktsuttryck påverkar känslorna. Och det visar sig att det finns en sådan koppling mellan ansiktsmuskler och hjärna.

I undersökningen testade man med det numera kända, muskelavslapnnande medlet botox. När botox användes i ansiktet och patienten ombads härma arga ansikten aktiverades inte emotionscentrat i hjärnan. Men de som kunde rynka ögonbrynen ordentligt påverkade hjärnans emotionscenter.

Som ringar på vattnet är det också bevisat att vi med våra grimaser påverkar varandra. Ser du ledsen ut kommer jag också se ledsen ut och således påverkar det också mitt emotionscenter. Detta sker spontant och delvis omedvetet genom att vi imiterar varandra.

För ett tag sedan lyssnade jag på en fantastisk föreläsare; Jesper Caron. (ordförande i Riksförbundet för föreläsare och coacher.) Han bevisade genom hela sin föreläsning hur vi kan påverka våra känslor genom att förändra kroppen och mimiken, plastiken och hur vi framförallt kan påverka oss själva med detta. Testa själv att sträcka på dig, inta en stolt hållning, lyfta blicken, le och försök samtidigt vara sur...

Tankens kraft som jag skrev om förra veckan kan du alltså styra också utifrån. Genom att försätta kroppen i ett nytt läge (hållning, grimas eller kanske ett hopp) påverkas du av känslan och känslouttrycket du ger din kropp...eller tacksamt får ta emot av/imitera någon annan.

(Om Per Andréasson läste jag i JP!)

Ibland är det tomt...

men jag lämnar fönstret öppet. För dig. Och så lutar jag mig tillbkaka och läser ytterligare en novell av Jonas Karlsson. Berördes direkt av den första jag läste. Fredag ger en skön känsla. För dig också. Vill jag! Hela helgen! Vi ses!

Tack Åsa för din gästblogg!

Det smög sig in ett annat inlägg innan jag hann tacka dig med dina egna ord i ett skönt moln. Särkilt tack för att du gav av din tid som jag vet är knapp! Generöst!

Hälsoveckan närmar sig...

och du kan kika in på kommunens hemsida och enkelt skriva ut ett program för veckan. Ett dignande smörgåsbord av läckerheter.

http://www.jonkoping.se/toppmeny/omkommunen/verksamhetochorganisation/forvaltningar/fritidjonkoping/aktuellt/halsoveckan2010.4.486c4e6c12ac3df4cbd80004453.html

Åsa Wadling gästbloggar!

Sitter i baksätet i en bil på väg till Tranås och rektorsutbildning i två dagar. Raskt vidare sedan till skolledarkonferens två dagar i Nässjö. Ibland känns det som all ens tid ägs av någon annan. Kommer mer och mer till insikt om att det gäller att ta sig tid. Egen tid.

Jag har alltid idrottat mycket (är ju för sjutton utbildad idrottslärare!) Jag har testat på alla möjliga idrotter från bollsporter via balett och gymnastik till olika vattensporter. Var för övrigt en hejare på att kasta spjut på GIH. Tränaren ville värva mig MEN ville att jag skulle gå upp minst 10 kilo, där sprack det!

När man var yngre fanns inte problemet med att hinna med att idrotta – man bara gjorde! Nuförtiden har det blivit ett projekt att hinna med en promenad runt munksjön…
I februari bestämde jag mig för att nu får det va nog! Jag bestämde mig för att ta tillbaka delar av den tid jobbet lyckats roffa åt sig även på kvällstid. Jag började styrketräna igen 3-4 kvällar i veckan + något löppass i veckan. Kroppen protesterade och gjorde ont i början men det dröjde inte länge förrän kroppen själv drog i väg med mig till gymmet. Har jag väl kommit över träningens ingångströskel sköter det sig på något märkligt sätt av sig själv. Då infinner sig också, as if by magic, TID! Tiden för träning hade nog funnits där hela tiden men jag fokuserade på annat.

Måste erkänna att jag är ganska fåfäng! Gillar att vara starkare än jag var förra gången på gymmet. Tycker om muskler! Tycker att många tjejer/kvinnor har en något märklig inställning till styrketräning. Det ska tränas lite lätt. Själv älskar jag att kasta på tunga vikter och sluta med blodsmak i munnen. Tränar jag själv skall jag nästan fastna under skivstången på sista repitionen och krångla mig ur positionen och hoppas att ingen såg!

Att vara vältränad ser jag som ett kvitto att kunna prestera bättre i alla lägen inte minst på jobbet. Därför rimmar det illa med mitt beslut att, som rektor, frysa de 500 kronor varje anställd hade att förfoga över i friskvårdspengar. Alla besparingar och minskade intäkter p.g.a. minskat elevunderlag skall fortfarande räcka till god kvalité i allt från tvål till matteböcker och datorer. Tyvärr såg jag att dessa 51500 kronor satsade på friskvård på enheten var tvungna att frysas. Det är mer än vad speciallärarna , fritidsledaren, estetprofilen, golfprofilen, elevrådet och biblioteket har tillsammans. Det innebär inte att jag inte tycker att hälsa är viktigt! Kan vi hitta nåt annat sätt att gemensamt hålla oss i form på och ha roligt som inte kräver 51500 kronor ? Har man inte roligt när man ska försöka hålla sig i form håller det aldrig!

Fantastiskt att vi har hälsoinspiratörer på enheten som håller i gång och lyckas hitta aktiviteter trots att kassan ser ut som den gör!

Har hunnit med/tagit mig tid att springa 6 km idag….. Ok, lite kvalitets redovisningsjobb hinner jag också!

/ Åsa W

Måndag morgon finner jag en ny gästblogg i min inkorg och...

kan återigen glädjas åt att förgylla min blogg med ett inlägg från en gästbloggare. En blogg från någon annan om det som ligger den sköna personen varmast om hjärtat. Närmast hjärtat. Om det som fyller på och gör att man orkar.

Denna gång är det före detta idrottläraren, idrottskvinnan, presteraren, visionären och rektorn Åsa Wadling. Ljungarumsskolans rektor. Kvinnan som insett vinsten av att ha en god kondition och att hålla kroppen i rörelse. Hon är stark, hon är målinriktad och hon vill må så gott som möjligt (också om det måste föregås av blodsmak...). Nu delar hon i sin gästblogg med sig av det till dig. Inspireras! Imorgon kommer den! Åsas gästblogg.

Nya tankar...eller kanske gamla beprövade....

Läs Carolina Gårheims senaste nyhetsbrev och fundera över tankens kraft! Kanske kan du till och med få himlen att spricka upp när du tänker ge dig ut och "Skejta".

En skön helg blir det nu!

http://kreativinsikt.jetshop.se/pub_docs/files/100908.html

Ann-Louise hissar

Då tar jag mig tillfället att hissa igen. Jag gillar det där med att engagera sig och att brinna för saker. Att nörda in. Det låter kanske inte så coolt, men det är just det det är. Eftersom det handlar om mod. Modet att våga stå för saker och våga tro på sin känsla och sin brinnande iver. Karolina Ekström gör en fantastisk insats för utsatta människor genom stiftelsen Hope for life. Karolina vill jag påstå ger sig hän, nördar in och vågar tro på sin känsla.

Ett fantastisk inspirerande engagemang!
Kika in och ge dig hän du också!
http://www.hopeforlife.se/

Kronan på verket...

eller vad man kallar det. Mina gästbloggare är kronan på verket eller pricken över i:et eller löken på laxen eller vad man nu ska kalla det. Riktigt sköna generösa förgyllare av denna blogg. Jag har flera på gång denna höst. Energirika, idésprutande och riktigt varma kommer de dela med sig av det som ligger dem varmt om hjärtatt. För dig som vant dig vid att titta in och kanske också börjat undra lite om det inte ska komma några gästbloggare snart vill jag bara säga. Håll ut! Jag väntar också. Och längtar!

Passa på att läsa gamla bloggar från gästbloggarna så länge. De är värda att läsas flera gånger. Många gånger. Mycket! Ofta!

Påverka hela dagen med musik

http://admin.getanewsletter.com/t/v/pnEyI/

Kika in här och finn en ny väg att påverka ditt välmående. Wellness-musik!

Min man

..fotograferar vilt just nu. Han köpte sig en kamera i maj och har sedan dess skjutit från alla vinklar kan man säga. Riktigt nördigt går han loss och testar olika tekniker, objektiv och motiv. Man kan se hur han riktigt myser där bakom kameran. Och jag njuter av bilderna. Fantastiska tycker jag. Lite nördig är väl jag också där kan man säga... Hur som helst. I fortsättningen bjuder jag också dig på Pers bilder då och då. Varsågod. Ha nu en riktigt fin helg!

Titta ut och minns

kan vi kalla bilden..

Ett av barnen har just klivit upp från kvällsdoppet på Öland. Huttrande blickar hon ut på de som fortfarande lyckas hålla värmen. Minnen...

Förväntan

Jag funderar på det där med förväntan idag.

Jag har startat upp skolåret med en helt ny klass.

En rad med sköna ungdomar med olika förväntningar och därtill hörande viktiga föräldrar. Också de med en hel del förväntningar.

Utöver det har vi mina förväntningar.

Och så ska vi alla mötas någonstans, eller åtminstone veta och känna förväntningarna från varandra. Acceptera eller i bästa fall förstå. I allra bästa fall leva upp till.

Skippa det där med förväntningarna tänker du därför att kraven läggs på så fort du hör ordet, men så tänker inte jag.

Förväntan är något positivt, något bejakande.

Det har med tilltro att göra.

Att jag tror på dig.

Att jag tror på den jag möter och att jag tror på det som kommer.

Att jag tror på att det ska gå bra.

Jag plussar det på mina förväntningar.

Jag förväntar mig gott.

Och tror.

Har tilltro!

Bjuder på en förväntansfull bild av sonen också. Min Per har fotat!