måndag 27 december 2010

Gott Nytt på bloggen och GOTT NYTT ÅR till dig!

Hej finaste du! Vad kul att du tittar in!

Nu, när ett nytt år närmar sig kände jag mig sugen på förändring här på bloggen. Rent estetiskt alltså, men förmodligen blir det inte bara i form utan också i färg och innehåll. Det får tiden visa.

Jag lät Per, mannen min, gå lös på min blogg och designa om den. Det är förstås han som fotat mig också.

Det vore roligt om du ville tycka till lite. Du som tittar in och läser alltså. Vad sägs om nya utseendet?

Och du, den finaste av nyårshelger och ett riktigt Gott Nytt År till dig.
Ett år då du får må riktigt gott! Du!

söndag 12 december 2010

Julklappstips!

I moddig, gnistrande jultrafik
Bagaget tyngs av skön grafik

Du tuffar hem i känsla skön
Det känns som om nån hört din bön

Ett hårt paket i bil enorm
Med fin present från Isa Form


Glad vinnare i Isa forms rimtävling är jag. Ett julklappstips+ett rim till klappen får du. Välkommen in till Isa form. www.isa.nu

lördag 11 december 2010

Tomtarna...


..har marscherat in i det Carlssonska hemmet. Redan före lucia fick de titta fram i år. Med tanke på nästkommande fulltecknande helg känns det skönt att julmysa redan. Barnen har pyntat sina rum med tomtar i alla kulörer och storlekar. Jag sitter i ett av barnens rum och skriver och skymtar i vänster ögonvrå en halmbock, tre tomtar och en svart kyrka med guldstjärnor på. Hey baberiba. Samtidigt lystrar jag till innebandy, på tv:n, dotterns dataspel och slamret av "pepparkakshus-tillverkning" på nedervåningen. Du kanske inte tror det, men jag känner frid. Luciafrid och julefrid. Eller är det kanske inre frid. Skönt iallafall, så att jag i nästa sekund kan braka loss och vara galen och känna livet i mig. Ikväll tänkte vi pulsa i snön genom skogen, dimpa ner i en kyrka och lyssna på jul och luciamusik.

Imorgon kör jag terminens näst sista Core-pass! Bara sådär. Välkommen att pausa i julshoppingen och stärka upp kroppen.

Må riktigt fint! Du också!
Ann-Louise

torsdag 9 december 2010

onsdag 8 december 2010

Line Helge gästbloggar



LIVET LEKER OCH DET GÖR JAG MED!!!!
Längtan efter ett barn till var så stark att vi inte gav upp fast det var några jobbiga år av ofrivillig ”barnlöshet”. Får man säga så?… när man redan har två barn. Plötsligt efter fem års längtan så hände det. Lyckan var total - inte smärtfri, men det står man ut med när allt går bra!

Kroppen förändras, livet förändras och efteråt ska man ju hitta tillbaka till sitt rätta jag…… och vad är det??? Jag vill dela med mig litet av hur livet förändrades från totalt kaos – till total lycka.

Vecka 5.
Yes!!!!!! Jag är med baaaarrrnn. -Äntligen, men vad blått strecket är hm…. Har jag missat att jag är gravid? Varken med Melker eller Wille var strecket så här starkt? Det var ju knappt att man såg det, hoppas hoppas att det har gått längre fram så slipper jag oroa mig i så många veckor tills det börja bli mer säkert …….

Ultraljud hos privat läkare …
V.9
Jaha här ligger man i den värsta ställningen och är så nervös att det känns som hjärtat slår utanpå! Faaan säg något då? Jag frågar läkaren lite försynt när tysnaden tar överhand .. ser du inget hjärta? Eeeee Jooo jag ser två !! och så tittar han upp på mig Tvvåååå ?!? och båda slår ?? !!Ja, det ser jättefint ut! (Nu förstår jag varför strecket var så himla blått )Johan min man får plötsligt luft i lungorna och tittar på mig och så säger han, -Men då måste vi ju ha större bil?!! (ja, och det känns ju viktigt nu i denna stund nu när jag ska gå och bära två barn i magen …. Tvååå! precis som jag bryr mig om en biljävel) Varför ska man försöka dölja att man är gravid?? När man liksom inte kan säga ordet utan att gå upp tio kilo …?? Har redan jättebesvär med foglossning så det kommer nog att bli lite tufft!

V.16
Börjar jobba efter semestern och inser att det kommer verkligen inte bli som när jag varit gravid innan … kan lyfta benet tio centimeter upp och vaggar redan! Första besöket hos barnmorskan så påpekar hon att min vikt är lite hög och att jag ska hålla koll på det!? Vad f…..n menar hon med det jag kan inte röra mig och vad jag än äter så fastnar det?? Ska jag gå och må dåligt över detta?? Räcker det inte med att jag känner mig som en VALROSS?? Ska jag börja banta nu????

Läkarbesök .. det knakar i fogarna och ser inte bra ut för att försöka jobba så länge som möjligt så får jag inte jobba så många timmar om dagen , det är ju okej bara jag slipper att gå hemma!! Jag frågar Läkaren om jag ska må dåligt över att jag har gått upp mycket i vikt, och om det är rimligt att jag har haft ångest sedan förra besöket hos barnmorskan att jag ska dit igen om en och en halv vecka! Nej det var det ju absolut inte! Tack och lov läkaren fixar en ny underbar barnmorska som inte ser min vikt som något problem. Nej då när man väntar tvillingar kan man räkna med att gå upp över trettio kilo och ofta mycket vatten i kroppen men så klart inte alla ….. Konstigt nog är jag en av dem som gör det men så länge de små i magen mår bra står man ju faktiskt ut med det mesta även om det nästan tar knäcken på en så är det ju värt allt tio gånger om när allt är klart och har gått bra!! När man är mitt i det så är det svårt att se slutet.

Tiden går sakta och jag kämpar för att hålla mig på fötterna. Tänk er in i följande: Glad och lycklig, trallar jag runt på jobbet och chefen Janne ropar tvärs över salongen.
”-Lina! vilken vecka är du i nu igen?”
Jag vaggar bort till honom som en flåsande sugga och säger:
-Janne, det är vecka 20 nu….det sa jag ju förut.
-Ja, du förstår att Anna här trodde du var i vecka fyrtio…….. ha ha ho ho. Hon tycker att vi är lite elaka som låter våra anställda jobba så länge, men du har ju halva tiden kvar ha ha ho ho….. ”

Veckorna gick och väl framme i vecka 26 så blev det min sista vecka på jobbet. Soffläge! Och var gör man då? Jag tvingar mig att klara hämta Melker och Wille och försöka så gott jag kunde vara en mamma för dem som klarar att laga lite mat vara lite glad från mitt lilla hörn i soffan … jag försökte fördjupa mig i böcker för att dämpa rösten i mitt huvud som säger - Lina du kommer att dööööööö det här fixar inte din kropp eller - bebisarna att döööö eller vi alla treee … och hur ska det gå får Johan??? hur ska han fixa det ?? och mina underbara älskade barn ska de växa upp utan mig ? och om bara jag dör ska Johan ta hand om fyra barn själv ?? och allt de kommer att minnas av mig är att jag var en fet sur mamma som inte klarade någonting !!

Ja. sitter man i en soffa i tio veckor så blir man kocko i bollen …. Förutom det var jag svullen av massor av vatten, blodkärlen hittade fram överallt, lösa tänder hade jag något som min tandläkare aldrig har varit med om!? När jag sov satt jag helt upp kunde inte stänga munnen så jag vaknade varje kvart av att jag inte hade saliv att svälja med och ja ni kanske kan få en liten föreställning om hur trevligt jag hade!

Men så ibland infann sig några positiva tankar att om Hjalmar och Sigge och jag skulle överleva detta hur ska jag då ta vara på mig? Oss? Jag ska äta bra och bygga upp mig fysiskt så jag kan vara med barnen och inte sitta i soffa resten av livet. Vara ute på promenader och njuta av att kunna röra mig, ja helt enkelt hitta en väg till bra hälsa som kan finnas där hela tiden med utrymme för lyx och bus så klart.
Veckorna gick och ångesten över svininfluensan och allt mellan himmel och jord fanns kvar men så plötsligt så var det dags vi hade kommit till den 23/12 som först var den 4/1 men som flyttades fram av läkaren som tyckte att det inte fanns någon anledning att vänta med tanke på mitt tillstånd och att bebbarna var så gott som färdiga tack och lov!!!

Vi åkte in på morgonen hade ingen tid för snittet utan det gjorde de när de hade tid! Långa timmar att vänta men vid halv tre tiden så fick jag komma in på operation och ut ur magen kom inte Sigge och Hjalmar det kom en liten Märta och sedan en liten Vera och vi överlevde alla tre.

När man vant sig vid att vara fyrabarnsmamma, snittet har börjat läka, amnings-hormonerna börjar hamna på rätt plats, normaltankar kommer till mitt huvud som inte bara handlar om ångest börjar jag fundera på hur jag vill förändra mitt liv för att må bra hitta en go livsstil! Inte bara för att komma tillbaks till min vikt utan verkligen något man kan leva och känna att det är okej jag mår bra och njuter och kanske kan jag ge mina barn något mer!?!?! Jag hade en tanke på en person som jag har fått höra från flera håll skulle kunna hjälpa en att komma i form genom att fylla dom hålen i mitt liv som jag behövde utan att det skulle bli för konstigt och jobbigt med massa dubbel matlagning och hitta tid för att åka iväg och träna på gym.. för där är vi inte med fyra barn och en man med eget företag och ingen familj i stan = aldrig någon barnvakt, långa dagar med barnen själv då Johan jobbar ! Så efter jag har slutat amma ringde jag Susanne Dalsätt på Hudoteket och bokade tid.

Varför dit? -Jo, jag vet att hon är inne på GI och jag tycker det verkar intressant. Jag är tveksam till vår ”snabbmatskultur” där allt innehåller så mycket tillsatser. Jag har ingen aning om vad det är och hur det påverkar oss och våra barn! Är man trött så kan snabbmat åka fram här också ibland, men till största delen vill jag ha bra råvaror i matlagningen. Kan jag komma i bättre form och få en bättre hälsa genom att ta kontroll över matlagningen – då vill jag göra det. Riktigt smör, grädde, ost, kyckling, fisk, kött osv i dess mest naturliga former. Susanne har hjälp mig att hitta min väg i vardagen, så jag som är hemma med fyra barn ska kunna gå ner i vikt över tid. Lightprodukter vill jag slippa leta efter i butiken.. Jag lagar bra mat och till varje måltid serveras mycket grönt till. Just nu äter jag inte så mycket bröd, pasta, ris för att jag ska komma tillbaka till en vikt där jag trivs. De större barnen ”dissar” grönt därför känns det bra att fylla min tallrik med just det för att göra dem mer intresserade.

Träning? –Ja, hur får man till det när man inte kan komma iväg så lätt ?? Hade jag vetat hur lätt det är att komma igång på detta sätt så hade jag sökt mig till Susanne efter Melker!! Susanne har hjälpt mig att sätta ihop ett styrkepass som jag gör hemma med min kropp som vikt plus att jag har en del gummibands övningar som jag lägger till ibland är Märta och Vera med och ibland Melker och Wille sen har jag så klart den fördelen att jag är hemma och kan gå ut och gå och det gör jag med olika tempon och längd! -Ja, jag känner mig starkare för var dag och gladare för jag investerar i min och vår hälsa och det är värt det!

Innan snön kom så var jag ute med killarna som skulle spela bandy jag frågade om jag fick vara med både Melker och Wille tittade på mig och sa samtidigt
-Mamma, kan du det?
-Varför skulle jag inte kunna det? Svarade jag.
–Men, när Märta och Vera var i din mage så kunde du ju inte……
Jag ler och svarar: -Det var då det.
Lina Helge


tisdag 7 december 2010

Sprakande gästbloggare

En riktig feel-good-människa presenterar jag denna gången. En sån där skön person du vet som verkligen får en att må gott. Som ger av sig själv. Hon strålar denna tjej. Fyrbarnsmamma, ärbar frisörska, konstnärsjäl och mycket, mycket mer. I en blogg rätt ut från hjärtat hennes är hon generösare än många vågar vara. Spontan och direkt. Jag är glad, jag är tacksam. Imorgon får du Lina Helge!

måndag 6 december 2010

Tidiga julklappar!


Gästbloggarna har duggat tätt den senaste tiden här på bloggen. Min ambition har varit att de ska återkomma med ett slags regelbundenhet och den uppmärksamme läsaren kan nog skönja ett mönster. Sedan kommer livet emellan ibland för både mig och mina gästbloggare och då blir det ett avvikande mönster. Lika färgsprakande och inspirerande. På slutet har det fullkomligt exploderat och sprakat på bloggen och 3 färgstarka gästbloggare har delat med sig av sin rikedom. Livet. Jag ser det som tidiga julklappar till dig och mig.


Karin gav dig julklappen att ta hand om dig själv. Att ge dig hän åt något för din skull.


Britta gav dig julklappen att vila i att det aldrig blir som man tänkt sig och njuta av det. Bli stark i det.


Karolina gav dig berikande berättelser från liv med andra förutsättningar. Liv som du kan förbättra och på så sätt också ge julkpappar. (Har redan hört blogg-läsare som slagit till)


Julklappar för stora att slå in.


Imorgon presenterar jag din fjärde julklapp på kort tid. Ytterligare en sprakande gästbloggare. Sedan pausar jag lite lätt i bloggkrivandet, till fömån för gästbloggarna. Så att du kan ge dig hän och flera gånger om öppna deras julklappar. Läs om och om igen. Såklart dyker det väl upp en och annan hälsning vid jul och så och lite bilder, men mesta av tiden tänkte jag ägna åt att förändra lite på bloggen.Titta gärna in och håll kollen.

torsdag 2 december 2010

Karolina Ekströms blogg

Först vill be er som lyssnade på Jönköping närradio i fredags om ursäkt. Jag hade blivit ombedd att komma till närradiostationen kvart i tio för en intervju angående stiftelsen Hope for life. Som jag förstod det skulle jag intervjuas och detta skulle sedan redigeras och klippas ihop tillsammans med intervjuer av andra personer som arbetar med hjälparbete. Några frågor om stiftelsen kändes som en enkel match så jag kommer till radiostudion helt oförberedd med andan i halsen och lite sen som vanligt. ( Det tar lite längre tid att göra sig i ordning nu än när man var 20 och det är viktigt att man är snygg och välsminkad när man ska vara med i radion) Jag möts av en trevlig, äldre herre som säger: Ja, om 5 minuter sätter du igång. Du har en timmes direktsändning. Prata ur hjärtat. Ni förstår själva, en timmes direktsändning, ingen som intervjuar och helt oförberedd. Mellan mina osammanhängande monloger spelades psalmer med Lars Ros och jag letade efter gömda kameror och önskade att det var dolda kameran. Men det var det inte och när det hade gått 35 minuter hade jag inte ett ord kvar att säga. Den stackars äldre herren som mött mig försökte då komma in och intervjua mig, men efter ca 5 minuter tog samtalsämnena slut. Jag vet inte vad som hände med de sista 15 minuterna av programmet för då satt jag redan i bilen på väg till jobbet, men jag antar att Lars Ros skivan fick gå varm…

Nu till arbetet med stiftelsen och anledningen till att jag skriver ännu en blogg. I förra bloggen skrev jag att vi hade planer på att starta ett långsiktigt projekt. Före min senaste resa till Rumänien hade jag fått en större ekonomisk gåva av en släkting. Väl nere i Rumänien, i en by som heter Recea, fick jag se en byggnad som kostade exakt samma summa som jag fått. Sedan dess har tankarna snurrat om vad vi skulle kunna göra med en sådan byggnad. Jag har besökt en del projekt som har varit intressanta, men inget hade riktigt landat. Jag tog kontakt med Teofil som är vår medarbetare i Oltenia och ställde lite frågor om byggnadens läge och om byn. Det visade sig att byggnaden ligger mitt i byn, mittemot en skola. Byn består av ca 1000 invånare varav 400 är romer. Ca 80 barn lever i svår misär och behöver hjälp för att få en dräglig tillvaro. Så fick jag tanken om att starta ett fritids i byn och nu är byggnaden köpt. Det är en gammal restaurang på 140 kvadratmeter och det kommer att krävas omfattande renovering innan vi kan sätta igång. Vi har fått tag på en rumänsk läkare som kan tänka sig att komma ut till byn och arbeta gratis några dagar i månaden med dessa fattiga familjer om vi kan erbjuda honom ett rum i vår byggnad. Vidare har vi tänkt oss ett fritids dit de allra fattigaste barnen får komma efter skolan. Här ska de få ett varmt mål mat och vi ska anställa en lärare från skolan som ska hjälpa barnen med deras läxor så att de klara av skolan. Budgeten för ett fritids med 25 barn som får mat och läxhjälp samt lön till en lärare och en kokerska är 10 000 kr i månaden. Än så länge vet jag inte hur vi ska finansiera projektet, men det mesta brukar läggas på plats efter hand. För visst måste det väl finnas 50 familjer i detta rika land som är villiga att betala 200 kr i månaden för att hjälpa barn tlll ett drägligt liv och en möjlighet till att få stanna hos sin familj lyckas i skolan. Fortsättning följer. Vill ni läsa mer om stiftelsen Hope for life´s arbete, kan ni gå in på http://www.hopeforlife.se/

onsdag 1 december 2010

Karolina Ekström gästbloggar

Jag heter Karolina Ekström. Egentligen är jag lärare och borde bo och jobba i Stockholm, men livet ville annorlunda för mig. Efter några år flängande runt om i världen landade jag och mina två små tjejer till sist i Jönköping. Lärarjobbet har jag lagt åt sidan så länge och numera ägnar jag mig åt bokföring. Jag jobbar, försöker uppfostra barn, städar när jag hinner, tvättar, stryker aldrig (om man sätter på sig kläderna när de är fuktiga och inte sitter ner förrän de har torkat ser de nästan släta ut) Jag lagar mat och försöker variera kosten till barn som bara vill äta spaghetti utan sås. Jag försöker hålla kontakten med alla vänner jag skaffat mig runt om i Sverige och världen. Jag ringer pappa när gräset är för långt eller det behövs skottas och mamma när huset är för smutsigt. (Har man skaffat barn, får man faktiskt ta hand om dem)Så har jag ett träningskort på Atlantis spa sen ett år tillbaka om jag skulle få för mig att träna någon gång och för säkerhets skull har jag en crosstrainer framför TV:n. Jag köper rynkkrämer och går sminkkurser för att lära mig sminka över fyra års sömnbrist. Så har jag ett jobb/hobby som, förutom mina underbara barn, familj och vänner, ger mig energi och glädje och det är mitt arbete med min stiftelse. I mars i år startade jag stiftelsen Hope for life som arbetar med hjälpverksamhet. Det är mitt arbete med Hope for life som jag vill berätta om.
Första gången jag var i Rumänien slogs jag av hur otroligt vacker landet är i kontrast till det gråa, kalla, Rumänien som ofta skildras på TV:n här hemma i Sverige. Det är svårt att inte bli förälskad i ett vårgrönt och soligt Rumänien. Under min första resa besökte jag romska familjer i Oltenia, ett län i södra Rumänien. Det är svårt för oss här hemma att förstå hur stor nöden är bland romerna i Rumänien och det är svårt att förstå att ett land som är med i EU kan vara så fattigt. Romerna bor ofta i utkanten av byarna, utstötta av samhället och utan försörjningsmöjligheter. Barn räknas som en välsignelse och de flesta familjer är väldigt välsignade med både sex, sju och åtta barn. Husen är enkla lerhus och saknar ofta både fönster och dörrar. Vintrarna i Rumänien är rejält kalla med både minusgrader och snö. Skolan i Rumänien är gratis, men vad hjälper det om barnen varken har kläder eller skor för att gå dit eller när föräldrarna är ute och hackar fram rötter för att sälja som bränsle och småsyskonen behöver passas. Väl hemma i Sverige var det bara att sätta igång för att försöka hjälpa några av alla dessa familjer som jag mött under min resa. Detta var starten på projektet Familjesupport Rumänien syd. Familjesupport Rumänien syd delar ut matkassar en gång i månaden till 40 familjer. Hemma i Sverige är det ett trettiotal familjer som ger 200 kr i månaden till dessa matkassar. Projektet har nu hållit på i ett drygt halvår och jag var nere senast i oktober och besökte ett tiotal av familjerna. I staden Hateg besökte jag Mili som ingår i projektet. Hon är ensamstående och har sju barn. Mili var hemlös, men en kyrka har hjälpt henne att få tak över huvudet. Hon bor i ett rivningshus utanför staden på en tomt som är till salu. Så länge tomten inte är såld får hon bo kvar med sina barn. När vi kom med matpåsen satt en av Milis barn, en söt liten flicka i treårsåldern, med en skål vatten, ett rivjärn och en bit vitkål. Hon rev ner kålen i det kalla vattnet och gjorde på så vis en soppa som hon slurpade i sig. När vi kom med matkassen öppnade Mili den direkt och började dela ut mat till sina hungriga barn. Mili hade ingen ordentlig ytterdörr. Jag besökte även Roderica, en svårt cancersjuk kvinna i 60-års åldern. Hennes dotter och svärson är båda döda och hon har ensam ansvaret för sina tre barnbarn som hon försörjer på sin lilla pension. Detta är bara två av de människoöden som jag mött under mina resor i Rumänien. Jag skulle vilja berätta om alla möten med människor, men då skulle den här bloggen aldrig ta slut. Så istället berättar jag kortfattat om vad Hope for life har gjort sedan starten i maj, förutom huvudprojektet Familjesupport Rumänien syd:


- Vi har varit med och bekostat ett hus åt en familj vars hus hade rasat samman.
- Vi har köpt utsäde så att fattiga familjer ska kunna så på sina åkrar.
- Vi har gett pengar till en cancersjuk kvinna så att hon skulle kunna försörja sina barn
- Efter att ha besökt Mili köpte en av våra fadderfamiljer i Sverige en ny ytterdörr till henne.
- Roderica får varje månad pengar till dotterdotterns busskort, så att hon ska kunna gå i skolan.
- Vi har köpt fönster och dörrar till några av de fattigaste familjerna nu inför vinter.
- Skodon, en skoaffär i Falkenberg och Laholm, har sponsrat oss med ca 150 par nya vinterskor. Dessa har skickats ner till våra fadderfamiljer, till barnhemmen House of Joy, House of Hope och Aurora, samt till andra fattiga familjer.
- Vi har skickat ner datorer till barnhemmet House of Joy i Hateg.
- Vi har skickat ner två hjälpsändningar med kläder, skor och leksaker.

Stiftelsen har inga omkostnader eftersom alla arbetar gratis och de få omkostnader vi har betalas av sponsorer. De pengar vi får in går oavkortat till hjälpverksamheten. Nu letar jag efter ett mer långsiktigt projekt att arbeta med och vi har lite på gång. Vi får se var det landar.
Det är en otrolig resa att få vara med om, att få arbeta med romerna i Rumänien. Dessa fantastiska, generösa, varma människor som har så dåligt rykte i många delar av världen. I mötet med dessa människor känner man tacksamhet över det man själv har, en längtan att kunna hjälpa mer men också en beundran för dessa människors stolthet och omtanke. En mycket fattig kvinna som ingår i vårt projekt sa till mig att hon önskar att jag får tillbaka fyrafalt av det jag ger dem. Hon önskar mig det, jag som bor i ett land där man har allt, t o m råd att betala för ett träningskort som aldrig används och som kostar dubbelt så mycket som hennes matkasse varje månad. Så orättvist livet är.

Vill ni läsa mer om stiftelsen Hope for life kan ni gå in på vår hemsida www.hopeforlife.se http://www.hopeforlife.se/

Bild på Karolina kommer läggas in senare!