Nära livet

Pratade om en kick i igår. En stark upplevelse. Något man blir uppfylld av, berörd av. Kanske drar endorfin-produktionen igång? Kickar är sköna. Många jagar kickar. Olika slags kickar. För mig är kickar de stunder man verkligen påtagligt känner livet i sig. Tiden stannar.

Kanske är det så att man själv måste vara här och nu för att möta kickarna som skjuts mot en som pilar. Man måste öppna upp och låta dem drabba en. Vara närvarande.

Jag fick en stark upplevelse-kick av att bara som vanligt komma hem från jobbet igår och möta barnen som de är just nu i stunden. Efter cykelruschen andfådd inramlandes i hallen...Kraftfulla skutt dansar nerför trappan och kräver en och flera mammakramar. Känner att jag nästan vill nypa mig i armen. Tiden stannar i mitt liv. Tänk att få uppleva detta om och om igen. Jag är tacksam!

Fantastisk Core-kick!

Igår kväll fick vi Core-ledare i Friskis&Svettis Jönköping inspiration i ledarskap och pass-upplägg. Tina Uppfeldt utbildningsansvarig från Friskis&Svettis Riks guidade oss igenom ett kraftfullt träningspass med medryckande,piggt ledarskap. Efteråt snackade vi ihop oss kring Core-passet i Friskis&Svettis just nu.

Jag gick med lätta steg därifrån. Stärkt, peppad och oerhört inspirerad. Kreativ i sinnet för att förändra och utveckla pass och ledarskap. Ett gott gäng tränar Core med mig på fredagar kl. 14. Vi blir fler och fler. Nu vill jag utveckla passet också. Hänger du med på den resan!?

Friska bollar i luften

Det är ett helt gäng bollar i luften för mig just nu. Ett gäng färglada friska bollar som ska falla på plats allteftersom på min väg mot mer Friskvård. Denna veckan ägnas åt fortsatta förberedelser.

En massagebänk är beställd och jag hoppas att jag inom kort kan knåda igång med lite mer seriösa massagegrepp. Än så länge har golv och köksbord fått duga, men eftersom jag gillar detta med massage (och min familj) känns det som en bra-att-ha-grej det där med en massagebänk. Nästa vecka blir det mer utbildning i massage.

Hälsoprofilbedömningarna denna vecka blev inställda, men jag har övat här hemma och räknat och knåpat. Blir allt visare.

Resterande förberedelser under veckan blir att träna in ett Röris-pass tillsammans med barnen. På väg hem från Stockholm ska vi passera Nyköping och föreläsa för en muslimsk kvinnoförening. Föreläsa och jympa. Kvinnor och barn. Har fixat ett Röris-pass så att de kan fortsätta på egen hand också sedan.

Sedan blir det ett kort Core-pass med mina kollegor på Sverigehälsan. Vi ska vara på gymmet och prova på styrka och avsluta med Core. Det ska bli riktigt roligt att få köra med ett gäng goda vänner. Friskusar!

Friska bollar i luften alltså, men jag greppar fler och fler och kastar dem hårt i mål. Bra va? Vi hörs!

Tack Hanna

Alla fina inspirerande ord i en bild Hanna. Jag är innerligt tacksam. Du har gett massor med energi!

Hanna Hillerström Rundh gästbloggar

Jag har alltid varit en teaterapa. En person som älskar (och då menar jag ÄLSKAR) att få folk att skratta. Som älskar att underhålla. Älskar att uttrycka sig med kroppen. En person som älskar att beröra. Och… ja, gillar att stå i centrum. För det gör jag, även om det kanske är lite fult att gilla det. Men, ja, I do. Allt detta märktes såklart ganska tidigt av min omgivning. Morfar, som alltid har varit en tekniknörd, skaffade såklart videokamera (som resten av alla mellanmjölks-Svenssons) i början av 90-talet, vilket resulterade i massa filmer på mig och mina fyra småsyskon. Och jag antar att jag var oerhört förtjust i den där filmkameran. Morfar fick ställa upp som kameraman och filma mig, mimandes och dansandes till Marie Fredriksson, med en (dit-tvingad) lillasyster i bakgrunden som, på min begäran, skulle agera körsångare/bakgrundsdansare. Hon tyckte det var skittråkigt. Försökte gunga lite fint i takt till musiken, med tummen i munnen, sneglandes på mormor som gjorde fula miner vilket fick syrran att brista ut i fnissattacker. I mina ögon: sååå oseriös. Jag, däremot, tog filmningen, SHOWEN, på fullaste allvar. Jag VAR Marie Fredriksson. Och jag vet att jag älskade det. Åren gick och mitt teaterintresse växte sig allt starkare och starkare: dramaklass på högstadiet, Småstickorna (amatörteatergrupp för barn/ungdomar) på Kulturskolan, teaterlinje på gymnasiet… och nu, idag, aktör i Landstingsrevyn sedan två år tillbaka. Det ROLIGASTE som finns, med världens roligaste och skönaste gäng. Jag älskart!



Teatern är så mycket jag. Skulle någon plocka bort den delen ur mitt liv skulle jag inte vara hel. Jag skulle liksom inte vara Hanna. Att stå på scen är det absolut BÄSTA jag vet, det jag älskar mest av allt och framförallt ger det mig så mycket energi och livsglädje. Jag är så tacksam över att få möjlighet att göra det jag älskar, tillsammans med massa andra tokstollar som också älskar att stå på scen. Den glädjen och de skratten man får under repetitioner, långa teknikdagar, sena kvällar… den är oslagbar! I år satte Landstingsrevyn tillsammans med Sällskapet Kommunalskratt upp en jubileumsrevy till förmån för Huskvarnas 100-årsfirande. Hur: de bästa sketcherna från respektive revy. Plats: Huskvarna teater. När: i slutet av september. Endast: fem (!) föreställningar. Och resultatet? Fem fantastiska föreställningar, med full (tolka rätt nu) publik och en makalös lyckokänsla. Lycka över att vara ett så härligt gäng, med sådan grym talang, och med en sådan go sammanhållning. Jag var i revy-extas under den helgen. Tacksam, lycklig, över att få vara med om just det där.


Jag tror att det är oerhört viktigt att vi underhåller våra intressen, passioner, det som gör oss till dem vi är. Att vi inte glömmer bort innebandy-Victor, elgitarr-Åsa eller bugg-Jörgen mitt bland alla måsten. Att vi tillåter oss göra sådant vi ÄLSKAR. Sådant som kanske inte alla älskar, men som DU älskar. Att leva ett hälsosamt liv tänker jag handlar om hur vi ger vår kropp bra, god energi. Men vi får inte glömma bort själen, och hur vi ska fylla den med energi. En hälsosam själ = en harmonisk människa, tänker jag. Att känna livsglädje, för det gör man, när man får pyssla med sådant man älskar. Med livsglädje sprids energi. Och att känna livsglädje tror jag gör oss människor till lyckligare sambos, kollegor, förebilder för våra barn – ja, till lyckligare människor.
Hanna Hillerström Rundh

Presenterar en ny gästbloggare...

För mig representerar hon generositeten själv. Har ni sett filmen Yes-man och kan tänka er en kvinnlig motsvarighet? Det kan jag, jag har träffat henne: Hanna Hillerström Rundh heter hon. Imorgon gästbloggar hon.

Ni har kanske träffat henne på Friskis&Svettis i receptionen. Kanske har ni sett henne dansa eldig Salsa någonstans? Kanske har ni jympat med henne eller sett henne in action på någon teater? Teaterapan, konstnären, tjejen med det underbara smittande engagemanget. Inspiratören! Imorgon gästbloggar hon här. Stolt lämnar jag ordet till Hanna!

Mer tänkvärt från Maj!

Tänkvärt:
Det handlar om en 92 årig man. Alltid välklädd, perfekt rakad och kammad
enligt senaste stuket redan klockan 8 om morgnarna. Detta trots att han
knappt har ledsyn.

Idag flyttade han till ålderdomshemmet.

Hans 70 åriga fru gick nyligen bort och detta gjorde flytten nödvändig.

Efter flera timmars tålmodig väntan i receptionen log han varmt när de
berättade att hans rum var färdigt.

När han manövrerade sin rullator mot hissen gavs han en visuell beskrivning
om hur hans rum såg ut, inklusive detaljer om gardiner och utsmyckning

"Jag älskar det" sade han med samma entusiasm som en åttaåring som just
fått en valp.

Men du har inte sett det än försökte man…

Det har inte med rummet att göra. Lycka är något man kan bestämma i
förväg. Om jag gillar rummet beror inte på hur möblerna ser ut och är
placerade
–- det beror på min inställning. Jag har redan bestämt mig att älska
rummet. Min lycka är ett beslut som jag tar varje morgon. Jag har ett val.

Jag kan ligga kvar i sängen och klaga över alla mina kroppsdelar som
fungerar dåligt eller inte fungerar alls

– eller ta mig ur sängen och vara tacksam över de delar som fortfarande
fungerar.

Varje ny dag är en gåva och så länge som jag kan öppna mina ögon skall jag
fokusera på den dagen och njuta av alla fina minnen jag har och fylla den
med nya.

Ålderdomen är som ett minnenas bankkonto. Du plockar ut de minnen som du
lagt in under din livstid.

Så mitt råd till dig är fylla varje dag med goda minnen i din
minnesbankkonto. Jag fortsätter att sätta in i mitt.

Några enkla råd som leder till lycka:

1. Befria ditt hjärta från hat.

2. Befria ditt sinne från bekymmer.

3. Leva enkelt.

4. Ge mer.

5. Förvänta dig mindre.


TACK MAJ! TACK!

Att välja och att dö

Jag omger mig av kloka människor. Kloka, generösa och livserfarna människor som delar med sig. Det är stort tycker jag och det slår mig nästan dagligen. Ibland många gånger varje dag. När jag är i Stockholm på min livsbejakande kurs befinner jag mig i en varm stor bubbla av människor som berikar. Det är riktigt stort. Uppfyllande och påfyllande. En av mina kompisar på kursen heter Maj. Hon greppade mitt hjärta nästan omedelbart. Som bonus hamnade vi i samma studiegrupp. Dessutom reser vi alltid hem tillsammans. I början pluggade vi frenetiskt, på mitt initiativ. Att jobba 100% och plugga samtidigt som man har fyra sköningar hemma kräver sin planering, tänkte jag. Mitt i allt snackade vi om livet. För varje hemfärd har det blivit mindre plugg. De senaste gångerna har vi inte pluggat alls. Vi pratar om livet. Det ger mer. Här och nu. Vi väljer det.

När Maj har stressföreläsningar börjar hon med att lyfta ordet måste. Hon säger att i livet finns bara två måsten. Det ena är att dö. Alla som föds måste också dö. Förr eller senare. Så är det. Det andra är att välja. Man kan välja. Man kan välja sin inställning till saker. Maj rekommenderar till exempel att byta ut ordet måste till ordet vill. Det ser jag som en nyckel. Tänk dig att istället för att säga: -Jag måste städa, säga: -Jag vill städa. Känn på det.

Det finns alltså bara två måsten i livet. Vad skönt det kändes. Idag är det torsdag och på torsdagar vill jag städa. Ha det bra så länge kompis. Och du, välj. För din skull! För dig! För att du vill!

Sverigehälsan

Här igen! Omgiven av generösa kursare, bra föreläsare och en alldeles underbar studiegrupp. Resande folket kallar vi oss. Det är vi som reser en bit för att komma till Sverigehälsan på Kungsholmen i Stokcholm. Vi brukar träffas extra länge på måndagkvällar. Denna gång med fokus på HPB. Hälsoprofilbedömningar.

www.sverigehalsan.se

På väg mot Stockholm igen!

Nu kommer de allt tätare, Stockholmsturerna. Stunderna hos de goda Stockholmsfamiljerna Karlsson och Perssson. TACK! (Ni gör det möjligt.) Stunderna på Sverigehälsan. Det känns som om farten mot att bli Diplomerad Friskvårdsterapeut och Kostkonsult med kognitiv inriktning accelererar. Men, jag är med. Jag är på. Jag har farten.

Vi intog pizza på Vätterstranden i solnedgången i fredags. Oslagbart härligt och vackert. Vårt fredagsmys. Barnen sprang barfota i sanden. Vi hade sommar igen.
Lördagen gick i samma tecken. Återhämtning. Vi kom i form hemma. Landade. Fnittrade och njöt av att vara. Sommarkänslan under Kubbspel i trädgården mötte höstdimman och vi gick in.

Nattens sömn blev god och jag vaknade tidigt idag. Tidigare än de andra. I en kreativ anda. Jag satte mig och började förbereda en föreläsningsserie som är ett projekt jag gör i utbildningen. Morgonen är min stund på dagen.

Ikväll drar jag alltså igen. Mot Stockholm. Barnen accepterar läget. De har väl vant sig. Pappan drar lasset. Vi växeldrar. Tacksam!

När jag kommer hem frågar barnen om jag lärt mig nån ny massage. Det har jag. Då provar vi greppen och de får önska. Oftast vill de att jag slutar med Sommarregn. Det är skönt!