Euforisk lycka-jämt?

Jakten på lycka ja. Kanske en av våra allra starkaste instinkter. En urstark önskan som driver oss framåt hela tiden. Tankarna snurrar; Kanske blir det lite bättre om jag når dit eller om jag byter jobb? Är det så att grannarna med alla deras parmiddagar lever ett lyckligare liv? Jag som tycker att det är rätt skönt att vara för mig själv. Är jag tillräckligt lycklig?

När vi börjar reflektera lite, när vi börjar krisa, var är lyckan då och vad är lycka egentligen? Jag hade ett gott samtal med en vän häromdagen om just detta. Jaa, vad är lycka egentligen? Är den sådär rackans euforisk och sprudlande hela tiden? Ska den vara det? Vi jagar den som om den är där borta någonstans, men likt regnbågen försvinner den för oss och vi finner inte den ständiga bestående euforiska känslan. Hur kommer det sig? Kan god hälsa och trygghet vara lycka nog?

Studenterna i fredags gav mig den där känslan åter. Den där sprittande "Inga sorger än i våra hjärtan bo, hoppet är vår vän och vi dess löften tro..." Euforin! Samtidigt kommer man ihåg oron bland allt det där som komma skulle. Skulle man lämna stán eller inte? Hur skulle det bli med jobb? Vilken dröm var min?

Livet är upp och ner och jag tror det är så det ska vara. Det ska kännas. Man ska känna efter för att känna både euforisk lycka och dess motsats, dess mellanting och ibland kanske det allra mest neutrala läget.

Jag känner ganska ofta euforisk lycka, men blir också grymt besviken och deppad emellanåt. Oftast när orken tryter. Orken att lyfta blicken och se. Se allt det fina. Man kan jobba på det där med att se lyckan. Det fina i allt man har. Men först måste man börja reflektera, kanske krisa, bryta mönster, ställa på sig själv, välja.

Jag ser det såhär:
Kriser=utveckling, Reflektera=utveckling, Våga=utveckling

Bra saker alltså. Inte är det alltid skönt att krisa, reflektera och våga inte. Det handlar om att bli lite mer människa! Att känna livet i sig.

Sedan tror jag på att vila, stå tillbaka och faktiskt låta sig bli buren ett tag om orken är fullständigt slut. Att hämta kraften för att orka reflektera, krisa, våga och kanske så småningom lyfta blicken och känna euforisk lycka. Det vill jag att du får göra! Du.