20 procents andningshål
- Å när ska du börja arbeta 100 procent då? frågade chefen mig en dag. Yngsta barnet är ju ändå fem år nu.
Tja, när ska jag börja arbeta heltid? Jag ställde frågan till mig själv men fick samma svar som chefen fick: jag vet inte.
Tiden. Vad vill jag göra med den? Innan den gör något med mig.
För mig handlar tid om kontroll. Att ta kontrollen över tiden. För att göra det krävdes att jag ställde mig själv inför grundläggande frågor om livets prioriteringar.
Jag har stått där på kanten och svajat. Det är några år sedan nu. Som tur var såg jag tecknen i tid och kunde hejda mig, annars hade jag nått ända in i väggen. Hårt. Kom undan med hälsan i behåll och en nyttig erfarenhet. Om jag inte lyssnat då, hade jag förmodligen smällt rakt in nu istället. Skräckscenario: Jobbat heltid, husrenovering, tre barn, livsavgörande besked, aktiviteter, fritidsintressen och vardag. Smällen hade blivit hård. Något hade rasat. Jag. Äktenskapet. Kanske både och.
Men jag valde bort 20 procent av min tid på jobbet. Att delvis välja bort jobbet har ju samtidigt varit att välja till något: barnen, min fru, min fritid. Att jobba 80 procent har gett 20 procents andningshål. Vilka signaler ger jag till mina barn genom dom prioriteringar jag gör?
Lätt att vara hemma? Njae. Med två utslagna tänder, ett brutet ben, ett vardagsrum vattnat med trädgårdsslangen (jo, vi hade oljat trägolv), två välta tv-apparater och fyra stygn, så kan det vara ganska skönt att komma till jobbet ibland. Flyr jag kanske dit för att det är lättare där?
Visst har jag också valt bort 20 procent av min lön. Lätt för den som kan, säger du. Jo, men det har också inneburit tuffa prioriteringar. Men mat på bordet har vi alltid haft. Korv är billigt och kärlek är gratis. Men att säga nej till ett samhälle som hela tiden tycks stimulera och uppmuntra konsumtion och jagfixering har inte varit lätt. Ofta får jag påminna mig om hur jag tänkte.
Att komma hem tidigare ger längre kvällar, lugna middagar tillsammans och jag hinner lyssna färdigt på barnens livserfarenheter under läggningen. Helgerna ger tid åt annat än tokstädning, tvätt och storhandling.
Har aldrig hört någon pensionär säga: jag borde ha prioriterat jobbet mer och min familj mindre. Tvärt om tycks däremot vara vanligt.
Själv har jag också fått ställa mig frågan vem jag är vid sidan av min yrkesroll. Jobbet är bara ett ben att stå på i livet. Man måste ha fler ben om ett går av. Vänner, fritid, familj och en identitet. Att kunna vara en person utan titel.
Detta har varit mitt sätt att få livsenergin att räcka till. Mitt sätt att fylla på. Givetvis kryddat med en del annat, men det tar vi en annan gång.
Jag säger inte att lösningen är 80 procent för alla. Men att tänka igenom innan kan vara bra. Sedan kan det bli både 50, 80 och 120 procents jobb. Huvudsaken är att det är genomtänkt och inte bara blir.
Chefen frågade mig igen, häromdagen: - När ska du börja arbeta heltid igen? (får kvinnor höra den frågan lika ofta?) Och den här gången var svaret detsamma, men ändå mer bestämt och befriande, utan skuldkänslor eller tvekan: Det vet jag inte. Att lämna det öppet är befriande. Att leka med tanken: kanske aldrig?
Peter Jernberg
- Å när ska du börja arbeta 100 procent då? frågade chefen mig en dag. Yngsta barnet är ju ändå fem år nu.
Tja, när ska jag börja arbeta heltid? Jag ställde frågan till mig själv men fick samma svar som chefen fick: jag vet inte.
Tiden. Vad vill jag göra med den? Innan den gör något med mig.
För mig handlar tid om kontroll. Att ta kontrollen över tiden. För att göra det krävdes att jag ställde mig själv inför grundläggande frågor om livets prioriteringar.
Jag har stått där på kanten och svajat. Det är några år sedan nu. Som tur var såg jag tecknen i tid och kunde hejda mig, annars hade jag nått ända in i väggen. Hårt. Kom undan med hälsan i behåll och en nyttig erfarenhet. Om jag inte lyssnat då, hade jag förmodligen smällt rakt in nu istället. Skräckscenario: Jobbat heltid, husrenovering, tre barn, livsavgörande besked, aktiviteter, fritidsintressen och vardag. Smällen hade blivit hård. Något hade rasat. Jag. Äktenskapet. Kanske både och.
Men jag valde bort 20 procent av min tid på jobbet. Att delvis välja bort jobbet har ju samtidigt varit att välja till något: barnen, min fru, min fritid. Att jobba 80 procent har gett 20 procents andningshål. Vilka signaler ger jag till mina barn genom dom prioriteringar jag gör?
Lätt att vara hemma? Njae. Med två utslagna tänder, ett brutet ben, ett vardagsrum vattnat med trädgårdsslangen (jo, vi hade oljat trägolv), två välta tv-apparater och fyra stygn, så kan det vara ganska skönt att komma till jobbet ibland. Flyr jag kanske dit för att det är lättare där?
Visst har jag också valt bort 20 procent av min lön. Lätt för den som kan, säger du. Jo, men det har också inneburit tuffa prioriteringar. Men mat på bordet har vi alltid haft. Korv är billigt och kärlek är gratis. Men att säga nej till ett samhälle som hela tiden tycks stimulera och uppmuntra konsumtion och jagfixering har inte varit lätt. Ofta får jag påminna mig om hur jag tänkte.
Att komma hem tidigare ger längre kvällar, lugna middagar tillsammans och jag hinner lyssna färdigt på barnens livserfarenheter under läggningen. Helgerna ger tid åt annat än tokstädning, tvätt och storhandling.
Har aldrig hört någon pensionär säga: jag borde ha prioriterat jobbet mer och min familj mindre. Tvärt om tycks däremot vara vanligt.
Själv har jag också fått ställa mig frågan vem jag är vid sidan av min yrkesroll. Jobbet är bara ett ben att stå på i livet. Man måste ha fler ben om ett går av. Vänner, fritid, familj och en identitet. Att kunna vara en person utan titel.
Detta har varit mitt sätt att få livsenergin att räcka till. Mitt sätt att fylla på. Givetvis kryddat med en del annat, men det tar vi en annan gång.
Jag säger inte att lösningen är 80 procent för alla. Men att tänka igenom innan kan vara bra. Sedan kan det bli både 50, 80 och 120 procents jobb. Huvudsaken är att det är genomtänkt och inte bara blir.
Chefen frågade mig igen, häromdagen: - När ska du börja arbeta heltid igen? (får kvinnor höra den frågan lika ofta?) Och den här gången var svaret detsamma, men ändå mer bestämt och befriande, utan skuldkänslor eller tvekan: Det vet jag inte. Att lämna det öppet är befriande. Att leka med tanken: kanske aldrig?
Peter Jernberg
Gott att höra Peter!! Är i samma sits och samma tankar! Även jag lämnar det öppet.
SvaraRadera/han med varmluftspistolen i grillen!