Eva-Lena Frick gästbloggar

Det är måndag och klockan är tre, jag lyfter telefonen och ringer för att boka kvällens spinningpass för mig själv och äldsta dottern. Vi får de två sista platserna och jag känner glädje över att veta att jag kommer att bli trött ikväll. Kommer hem och hittar dottern i soffan, "sådär" tänd över ett spinningpass men hon följer med,vetandes att det känns härligt efteråt. Det är skönt att konstatera att man lyckats överföra något av det viktigaste som finns för att skapa en härligt liv fyllt med glädje! Vi anländer till en miljö som är så instängd den kan bli, ett rum på övervåningen med 15 cyklar och dålig ventilation (inte ens vetskapen om detta kan hindra mig) men som ändå under den närmaste timmen ska ge mig så mycket frihet. Passet drar igång och svetten lackar, jag blir mer och mer "ett med cykeln" och går in i mig själv och sliter. På med motstånd, musklerna skriker men jag trampar vidare. Just ikväll svarar kroppen bra och jag känner mig stark. Det enda som är min kontakt med yttervärlden är en blick då och då på dottern på cykeln bredvid, även hon kämpar och ser så där härligt lycklig ut i blicken. Urban, ledaren för passet, skriker att det är 40 sekunder kvar på intervallen och jag känner att "inte mer, det här går bra". När orden "sista låten för ikväll" kommer vill jag inte sluta, "bara lite till" är min önskan. Passet är slut och jag kliver av min"kompis", känslan är stark av välbefinnande och endorfinerna är många i min kropp, HÄRLIGT! Denna korta stund när man precis har slutat kämpa och får lugna ner sig är obetalbar! Därför är jag lycklig över att det kommer många fler måndagar och torsdagar framöver OCH att jag även på eget bevåg kan erbjuda mig själv denna känsla närhelst jag vill. Man vill bara ha mer och mer och jag är sååå lycklig över att ha möjligheterna att ge mig själv denna gåva!
Eva-Lena Frick