Jag har varit hemma med min yngste son några dagar. Febertoppar, ont i kroppen och så småningom också hosta har har haft den godingen. Då är man givetvis hemma. Utan dåligt samvete! Eller?
I början när jag var hemma med något av barnen tyckte jag stundtals att det var jobbigt att missa en massa på jobbet. Ändå har min man och jag varit noga med att dela på hemmavarandet när det ska vårdas barn eller vara föräldraledigt. Båda är vi nördigt intresserade av att vara en stor del i barnens uppväxt. Att vara med. Finnas tillhands. Vill att barnen ska veta att vi prioriterar dem. I första hand!
Hur som helst. Känslan infann sig ändå ibland. Som om jag kunde välja. Hmm. Så dumt. När jag ojade mig någon gång efter att ha varit hemma några dagar med något av barnen sa en kär kollega lite bryskt till mig. -Var glad att du får vara hemma med barnen och rå om dem ibland du, det hade vi andra gärna varit! Kollegans barn är uppvuxna och hennes vab-dagar är ett minne blott, men hon fick mig att tänka till. Det är ju så man ska se det. Som en förmån.
En förmån är det ju faktiskt. En fantastisk sådan. Du får rå om, ta om hand. För ditt barn är du oumbärlig, men inte på jobbet. Svårt att inse kanske...Det funkar faktiskt så!
Om man blickar ut lite och jämför med andra länder blir det än mer tydligt. När jag var på Island på en kurs för fem år sedan avlöjade jag för mina franska, portugisiska, estniska, holländska och brittiska kollegor att min man var hemma med min dotter nu. Att han var pappaledig lika länge som jag. De trodde inte det var sant och utbrast sedan. -Oh, you are lucky! med drömmande blickar...
Så nu gör jag det. Jag tänker på sonen, på myset, på att han ska bli frisk och stark så han orkar med dagisdagarna igen. Mycket kramar, soffmys och vätska blir det och så ett och annat gapskratt! Mycket humor har han. Än så länge finner han mamma lite rolig också.
I början när jag var hemma med något av barnen tyckte jag stundtals att det var jobbigt att missa en massa på jobbet. Ändå har min man och jag varit noga med att dela på hemmavarandet när det ska vårdas barn eller vara föräldraledigt. Båda är vi nördigt intresserade av att vara en stor del i barnens uppväxt. Att vara med. Finnas tillhands. Vill att barnen ska veta att vi prioriterar dem. I första hand!
Hur som helst. Känslan infann sig ändå ibland. Som om jag kunde välja. Hmm. Så dumt. När jag ojade mig någon gång efter att ha varit hemma några dagar med något av barnen sa en kär kollega lite bryskt till mig. -Var glad att du får vara hemma med barnen och rå om dem ibland du, det hade vi andra gärna varit! Kollegans barn är uppvuxna och hennes vab-dagar är ett minne blott, men hon fick mig att tänka till. Det är ju så man ska se det. Som en förmån.
En förmån är det ju faktiskt. En fantastisk sådan. Du får rå om, ta om hand. För ditt barn är du oumbärlig, men inte på jobbet. Svårt att inse kanske...Det funkar faktiskt så!
Om man blickar ut lite och jämför med andra länder blir det än mer tydligt. När jag var på Island på en kurs för fem år sedan avlöjade jag för mina franska, portugisiska, estniska, holländska och brittiska kollegor att min man var hemma med min dotter nu. Att han var pappaledig lika länge som jag. De trodde inte det var sant och utbrast sedan. -Oh, you are lucky! med drömmande blickar...
Så nu gör jag det. Jag tänker på sonen, på myset, på att han ska bli frisk och stark så han orkar med dagisdagarna igen. Mycket kramar, soffmys och vätska blir det och så ett och annat gapskratt! Mycket humor har han. Än så länge finner han mamma lite rolig också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar