Pannlampa på

En god vana har lagts till min vardag under hösten. Ja, jag tycker att jag kan kalla det vana nu eftersom den varat nästan 2 månader. Än är den faktiskt kvar. Jag har börjat morgonpromenera. Tidigt tidigt. Det är jag, tidningsbudet och några till. Vi hälsar igenkännande när vi passerar varandra. Vi har något gemensamt. Ibland blir det ett hurtigt godmorgon till mannen i reflexvästen, ibland mest ett leende och ett litet hej. Men det gör inget, vi har ändå något gemensamt. Morgonpromenaden.

Min kära mor och min kära syster har länge hållt på med detta med morgonpromenader och jag har inte känt mig alls inpirerad. Bara lätt irriterad över deras hurtighet. (Det är OK att irritera sig på mig...jag förstår...)Men nu är jag också där och jag gillar det.

Jag reflekterar inte. Det är hemligheten. Jag bara står upp när klockan ringer, klär på mig, dricker lite vatten och går. Jag vaknar ändå någonstans på vägen.

Vinsterna kan jag utan att vara särkilt teoretisk vittna om: mer energi, mer tid för eget grunnande, en gladare Ann-Louise, mer tid för annat på kvällarna.

Nu har jag dock stött på ett problem. Förra veckan var jag rejält förkyld och därför hoppade jag över morgonpromenaderna. Varpå jag denna vecka märkte en tydlig skillnad på morgonen. Det är riktigt mörkt! Så nu blir det till att skaffa pannlampa. Jag är nämligen rackans mörkrädd. Men envis också!