Närvaro

Då och då i livet tvingas vi att stanna upp och reflektera. Ibland är det smärtsamma saker som får en till det, ibland något annat som väcker en och tvingar en att stanna ekorrhjulet och faktiskt aktivt ta ställning. Ställa frågor till sig själv. Är det såhär det ska vara? Är det såhär jag vill vara? Är det såhär jag ska leva?

I vintras var jag med om ett rejält sådant uppvaknande. Jag besprarar dig detaljerna kring detta uppvaknande denna gång, men ska ändå berätta vad som kom ut av det.

Veckan innan mitt uppvaknande hade varit enormt stressig. Jag sprang från det ena till det andra. Visserligen roliga saker, bra saker, saker jag hade valt, men förmodligen var det för gott om dem. Sedan är det ju så också att i mitt lilla ekorrhjul finns inte bara jag utan 4 ekorrar till...En stor och tre lite mindre. Mitt dåliga samvete, känslan av att inte räcka till gnagde och skavde.

Och gnagde och skavde...och gnagde och skavde och efter några dagar hade jag tänkt klart. Jag bestämde mig för att bli bättre på att räcka till. Räcka till för dem jag verkligen valt. Räcka till för mig. Skala bort saker. Säga nej och gå emot mitt självklara ja. Närvaro fick bli min etikett på detta.

Om man föröker vara närvarande i det man gör har jag kommit på att man stressar mindre. Dessutom skalas automatiskt överflödiga saker bort. Inte alltid lätt, men jag jobbar på det. Så när barnen hojtar om min närvaro säger jag mer sällan orden sen, jag ska bara, när jag har...Jag jobbar på Närvaro. Engelskans present betyder ju dessutom närvaro. Det får bli min present till dig.