Cornelia Flood gästbloggar

För ett par år sedan fick jag höra från en mycket klok man att "du måste vara din egen förste försvarare, för ingen annan kommer vara det åt dig".

Ovanstående fras har betytt mycket för mig sedan dess. Jag valde att tolka det så, att jag måste satsa på, och ta hand om mig själv för att därefter vara kapabel till att fokusera på de som finns runt omkring mig. Vardagen drar och sliter i oss åt olika håll och ibland är det svårt att hänga med, eller att prioritera rätt. Livet går uppåt för att sedan gå lite nerför, och så rullar det på i en helt normal och naturlig berg- och dalbana.

Motgångar kan komma i form av små kullar som vi måste ta oss över, eller berg i samma storlek som Mount Everest. Jag stöter på dem, och du stöter på dem, i olika skepnad och intensitet. Får man streta på allt för länge uppför berget så kommer mjölksyran i benen som en påminnelse om att det är dags att sakta ner lite. Det är hög tid att chilla lite helt enkelt, om jag får använda ett av mina favorituttryck.

Livet och vardagen blev för mycket för mig en dag för drygt fyra år sedan. Kullarna och bergstopparna hade avlöst varandra i en lång rad och energin hade helt enkelt tagit slut. Det blev platt fall och två år spenderade jag ståendes vid sidan om livet. Jag tittade på när alla mina kompisar fortsatte med sina liv, och levde som normala tonåringar samtidigt som jag själv kämpade med näbbar och klor för att hantera all den ångest jag bar på. Jag levde i en vardag fylld av självhat, depression och isolering. Vändningen kom när jag flyttade långt ut i skogen i en undangömd del av nordöstra Skåne, en varm majdag för tre år sedan. Under nio månader bodde jag tillsammans med åtta andra tonårsflickor med liknande problem som mig, och tillsammans gjorde vi allt för att vinna över den där tärande ångesten inombords. En period fylld av förtvivlan, sorg och tårar, men samtidigt otroligt mycket glädje.

Det fina med att befinna sig längst nere på botten är att det bara kan bli bättre. Till sist kommer man till en punkt där man inte har någonting att förlora på att kasta sig rakt ut i det okända, och när man väl vågar släppa taget blir man ofta positivt överraskad. Det är svårt att bryta vanor och mönster, speciellt om de innebär en trygghet som man inte tror att man kan överleva utan. Men under mina nio månader på behandlingshemmet lärde jag mig mycket om mig själv, och även om alla de andra jag träffade där. Jag insåg, på riktigt, att vi människor är väldigt olika varandra och att våra behov skiljer sig mycket. Det var en värdefull tid för mig, för när jag insåg att mina nyfunna vänner hade helt andra behov än jag, så insåg jag även att jag hade helt andra behov än dem.


Plötsligt var det okej att vara jag. Det var okej att säga ifrån om det var något som inte funkade för mig. Det blev genast tillåtet att försöka hitta vägar och lösningar som fungerade för mig, även om de inte gjorde det för någon annan. Men det viktigaste av allt, var att jag lärde mig att satsa på mig själv. Jag lärde mig att vara min egen försvarare, för ingen annan var det åt mig. Jag är trött på att vara någon jag inte är, att tryckas in i en form som ska passa alla, men som inte passar någon. Alla måste vi hitta våra egna vägar för att känna oss tillfreds med livet, och i min vardag handlar det om att försöka hitta en balans mellan att göra ingenting och att göra allt. Jag lärde mig att leta efter det som fyller på med energi, och att reducera de delar av mitt liv som stjäl energi ifrån mig. Så jag spelar piano. Jag fotar. Jag springer, promenera och hoppar omkring på jympagolvet på Friskis. Jag försöker ta vara på, och njuta av, de otroligt fina människor som jag har i mitt liv. Och jag vågar tillåta mig att drömma, och sikta högt.

"Var din egen förste försvarare, för ingen annan kommer vara det åt dig!"
/Cornelia Flood

Bilderna är Cornelias egna. Fantastiska!