Jag har alltid varit en teaterapa. En person som älskar (och då menar jag ÄLSKAR) att få folk att skratta. Som älskar att underhålla. Älskar att uttrycka sig med kroppen. En person som älskar att beröra. Och… ja, gillar att stå i centrum. För det gör jag, även om det kanske är lite fult att gilla det. Men, ja, I do. Allt detta märktes såklart ganska tidigt av min omgivning. Morfar, som alltid har varit en tekniknörd, skaffade såklart videokamera (som resten av alla mellanmjölks-Svenssons) i början av 90-talet, vilket resulterade i massa filmer på mig och mina fyra småsyskon. Och jag antar att jag var oerhört förtjust i den där filmkameran. Morfar fick ställa upp som kameraman och filma mig, mimandes och dansandes till Marie Fredriksson, med en (dit-tvingad) lillasyster i bakgrunden som, på min begäran, skulle agera körsångare/bakgrundsdansare. Hon tyckte det var skittråkigt. Försökte gunga lite fint i takt till musiken, med tummen i munnen, sneglandes på mormor som gjorde fula miner vilket fick syrran att brista ut i fnissattacker. I mina ögon: sååå oseriös. Jag, däremot, tog filmningen, SHOWEN, på fullaste allvar. Jag VAR Marie Fredriksson. Och jag vet att jag älskade det. Åren gick och mitt teaterintresse växte sig allt starkare och starkare: dramaklass på högstadiet, Småstickorna (amatörteatergrupp för barn/ungdomar) på Kulturskolan, teaterlinje på gymnasiet… och nu, idag, aktör i Landstingsrevyn sedan två år tillbaka. Det ROLIGASTE som finns, med världens roligaste och skönaste gäng. Jag älskart!
Teatern är så mycket jag. Skulle någon plocka bort den delen ur mitt liv skulle jag inte vara hel. Jag skulle liksom inte vara Hanna. Att stå på scen är det absolut BÄSTA jag vet, det jag älskar mest av allt och framförallt ger det mig så mycket energi och livsglädje. Jag är så tacksam över att få möjlighet att göra det jag älskar, tillsammans med massa andra tokstollar som också älskar att stå på scen. Den glädjen och de skratten man får under repetitioner, långa teknikdagar, sena kvällar… den är oslagbar! I år satte Landstingsrevyn tillsammans med Sällskapet Kommunalskratt upp en jubileumsrevy till förmån för Huskvarnas 100-årsfirande. Hur: de bästa sketcherna från respektive revy. Plats: Huskvarna teater. När: i slutet av september. Endast: fem (!) föreställningar. Och resultatet? Fem fantastiska föreställningar, med full (tolka rätt nu) publik och en makalös lyckokänsla. Lycka över att vara ett så härligt gäng, med sådan grym talang, och med en sådan go sammanhållning. Jag var i revy-extas under den helgen. Tacksam, lycklig, över att få vara med om just det där.
Jag tror att det är oerhört viktigt att vi underhåller våra intressen, passioner, det som gör oss till dem vi är. Att vi inte glömmer bort innebandy-Victor, elgitarr-Åsa eller bugg-Jörgen mitt bland alla måsten. Att vi tillåter oss göra sådant vi ÄLSKAR. Sådant som kanske inte alla älskar, men som DU älskar. Att leva ett hälsosamt liv tänker jag handlar om hur vi ger vår kropp bra, god energi. Men vi får inte glömma bort själen, och hur vi ska fylla den med energi. En hälsosam själ = en harmonisk människa, tänker jag. Att känna livsglädje, för det gör man, när man får pyssla med sådant man älskar. Med livsglädje sprids energi. Och att känna livsglädje tror jag gör oss människor till lyckligare sambos, kollegor, förebilder för våra barn – ja, till lyckligare människor.
Hanna Hillerström Rundh
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar