Först vill be er som lyssnade på Jönköping närradio i fredags om ursäkt. Jag hade blivit ombedd att komma till närradiostationen kvart i tio för en intervju angående stiftelsen Hope for life. Som jag förstod det skulle jag intervjuas och detta skulle sedan redigeras och klippas ihop tillsammans med intervjuer av andra personer som arbetar med hjälparbete. Några frågor om stiftelsen kändes som en enkel match så jag kommer till radiostudion helt oförberedd med andan i halsen och lite sen som vanligt. ( Det tar lite längre tid att göra sig i ordning nu än när man var 20 och det är viktigt att man är snygg och välsminkad när man ska vara med i radion) Jag möts av en trevlig, äldre herre som säger: Ja, om 5 minuter sätter du igång. Du har en timmes direktsändning. Prata ur hjärtat. Ni förstår själva, en timmes direktsändning, ingen som intervjuar och helt oförberedd. Mellan mina osammanhängande monloger spelades psalmer med Lars Ros och jag letade efter gömda kameror och önskade att det var dolda kameran. Men det var det inte och när det hade gått 35 minuter hade jag inte ett ord kvar att säga. Den stackars äldre herren som mött mig försökte då komma in och intervjua mig, men efter ca 5 minuter tog samtalsämnena slut. Jag vet inte vad som hände med de sista 15 minuterna av programmet för då satt jag redan i bilen på väg till jobbet, men jag antar att Lars Ros skivan fick gå varm…
Nu till arbetet med stiftelsen och anledningen till att jag skriver ännu en blogg. I förra bloggen skrev jag att vi hade planer på att starta ett långsiktigt projekt. Före min senaste resa till Rumänien hade jag fått en större ekonomisk gåva av en släkting. Väl nere i Rumänien, i en by som heter Recea, fick jag se en byggnad som kostade exakt samma summa som jag fått. Sedan dess har tankarna snurrat om vad vi skulle kunna göra med en sådan byggnad. Jag har besökt en del projekt som har varit intressanta, men inget hade riktigt landat. Jag tog kontakt med Teofil som är vår medarbetare i Oltenia och ställde lite frågor om byggnadens läge och om byn. Det visade sig att byggnaden ligger mitt i byn, mittemot en skola. Byn består av ca 1000 invånare varav 400 är romer. Ca 80 barn lever i svår misär och behöver hjälp för att få en dräglig tillvaro. Så fick jag tanken om att starta ett fritids i byn och nu är byggnaden köpt. Det är en gammal restaurang på 140 kvadratmeter och det kommer att krävas omfattande renovering innan vi kan sätta igång. Vi har fått tag på en rumänsk läkare som kan tänka sig att komma ut till byn och arbeta gratis några dagar i månaden med dessa fattiga familjer om vi kan erbjuda honom ett rum i vår byggnad. Vidare har vi tänkt oss ett fritids dit de allra fattigaste barnen får komma efter skolan. Här ska de få ett varmt mål mat och vi ska anställa en lärare från skolan som ska hjälpa barnen med deras läxor så att de klara av skolan. Budgeten för ett fritids med 25 barn som får mat och läxhjälp samt lön till en lärare och en kokerska är 10 000 kr i månaden. Än så länge vet jag inte hur vi ska finansiera projektet, men det mesta brukar läggas på plats efter hand. För visst måste det väl finnas 50 familjer i detta rika land som är villiga att betala 200 kr i månaden för att hjälpa barn tlll ett drägligt liv och en möjlighet till att få stanna hos sin familj lyckas i skolan. Fortsättning följer. Vill ni läsa mer om stiftelsen Hope for life´s arbete, kan ni gå in på http://www.hopeforlife.se/
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar