Då känner jag livet i mig!

Abbes pappa i Madicken (som så innerligt och trovärdigt spelades av Allan Edwall) använder uttrycket att han känner livet i sig när han går till Trill-in för att ta sig några öl. Härlig njutning givetvis och Allan Edwall spelade här en varm person med hjärtat på rätta stället. Men tyvärr hade de där stunderna då han kände livet i sig baksidor. Många sådana. Det vet vi. Rollfiguren ställde till det både för sig själv och sin familj och livet blev knapert. Gränsen fanns inte, tyvärr.

När vi är tillsammans hela familjen och det känns sådär riktigt gott säger jag ibland: -Det här är livet! Åhhh, säger barnen, lite skönt irriterade , som om jag säger det där lite väl ofta. Det är de där stunderna när man känner skön, äkta närvaro och ges möjlighet att njuta. För mig kan det vara enkelt: Att hålla sonens varma hand när vi kör bil, att skratta loss järnet med något av barnen i ett gemensamt glädjeämne, att cykla till jobbet, att spela fotboll med familj och grannar, när vi är samlade allihopa eller kanske att se på barnen när de sover. Det är nog inte så mycket vad utan mer hur det känns. Om man är där. Om man kan njuta.

Närvaro=njutning, eller?

Härom söndagen jobbade jag "järnet" hemma medan barnen gillade läget och mestadels hittade på egna saker. Jag var fast besluten att avsluta en stor rumsrokad vi hållt på med några månader. Alla skulle få nytt rum... De tunga lyften hade maken och barnens morfar fått hjälpa mig med på morgonen. På eftermiddagen när jag började se ljuset i tunneln pausade vi och trampade bort till Netto för varsin rejäl glass. Dajmstrut! Efter inköpet hoppade på hojarna och trampade till vitsippebacken. Bland knastrande löv och vitsippor i en lite svacka njöt vi rejält av myset och glassen. Då kände jag livet i mig! Barnen och kompisen som var med också!

När känner du livet i dig? Dela med dig av glädjeämnen och stunder av närvaro i kommentarsrutan om du vill!