Jag heter Magnus Rignell och är tacksam kollega med hälsobloggaren Ann-Louise. Mitt gästspel handlar kanske inte så mycket om hälsa just, utan är mer lite löst bloggeri om lugnet och det trivsamma som den här tiden vi är inne i kan ge. En sådan förhoppning skickar jag till dig som läser. Låt adventstiden bli en nedräkning till en god tid och en metafor för att något nytt startar.
Adventstid.
Plock efter gömda lådor på vinden, hemmet byter ton för en period. Lådor som man för elva månader sedan var säker på att man lade tillbaka i en slags kronologi så att det skulle vara smidigt och lätt sedan året därpå. Men nu finner man att det inte riktigt förhåller sig så.
Fönster har tvättats, gardiner har skiftats, stjärnor och bågar har hamnat i fönstren och det doftar fortfarande av kanel och ingefära efter pepparkaksbaket. Glögg har inhandlats och man funderar på vad folk kan tänkas behöva i julklapp...
I vår familj har vi sedan några år tillbaka, två varianter av pepparkakor, en tradition som jag faktiskt är lite pappa till. Den kommer sig av att jag satte tillbaka den stora pepparkaksburken med alla sina sexhundra lövtunna pepparkakor som skulle avnjutas då till julen, efter att jag fyllt på fatet till fikat. Men tyvärr hamnade väl burken lite snett på hyllan där uppe i skåpet och gled sakta, sakta.
När det var dags för att läsa sagan på kvällen för barnen, så hördes en kraftig duns inifrån skåpet. Instinktivt visste jag vad det var som hade hänt, men jag hoppades ändå att..
- MEN VAD I …SKIIIT OCKSÅ!! Hördes från övervåningen. (lite förkortat för er skull)
Inte e n e n d a kaka var hel efter det nästan två meter höga fallet.
Jag försökte lätta upp stämningen lite dan därpå när jag kom hem med ett tips om en skaplig cheesekake som jag fått av min kollega hemkunskapsläraren, där man just använde smulade pepparkakor och ja... det hade ju vi...ganska mycket... av..... Näpp.
Lösningen eller resultatet om man så vill, var att det några dagar senare bakades en slags bondkaka med mandel och förstås pepparkakskryddor. De var minst lika goda och smidiga och snabba var de att göra dessutom.
Så... vid sidan av de vanliga pepparkakorna har det alltsedan dess också bakats skurna pepparkakor... för säkerhets skull!! En stolt tradition men det är inte utan att jag skäms lite också
Barnens adventskalendrar har genom ett trollslag hängts upp på spikar över deras sängar med ytterligare en daglig påminnelse om att vi väntar på nåt stort. Dagarna före har tomtarna i stort hemlighetsmakeri i sena timmar suttit och slagit in små paket att knyta fast.
Advent är väntan på "klappar och julgran och ringdans". Ena dottern har hela året haft ett par bilder upphängda på de där spikarna som adventskalendern brukar hängas upp på men nu bara ett par dagar före den första december hade bilderna plockats ner…
På teven går samma avsnitt av Albert o Herberts julkalender varenda dag:
-”Hebbe-lelle… lussesärken fastnade i handtaget… ” -”Fassan! Du e den mest omöjjliga männskan i hela Haga! Hela landet! Hela världen! - Univässum!!! ÅHHH!”
Ja, följt av att nioåringen skrattar så hon hoppar och ber mig att vara med. –”Pappa, kan inte du vara Hebbe-lelle så får jag vara Albert?”
Näe, jag hinner inte det, säger man men så förlorar man sig i hela hennes uppsyn och säger: Javisst bara EN gång då…
Jag springer runt i huset och tänder så många ljus jag kan när vi ska sätta oss till bords. Det behövs och det är härligt att tända ljusen i detta mörker vi hamnat i.
Räds inte mörkret, tänd ett ljus. Så heter det ju, och jag har svårt att se vilken människa inte det skulle gälla. Ljuset bär vi också inom oss och är det yttersta vi kan ge varandra. Så sprid lite av ditt ljus!
Härlig läsning!
SvaraRadera