Syrrans fantastiska vårtal!

Läste syrrans vårtal och bönade om att få lägga det på bloggen. Oerhört stolt lillasyster förstås. Hur ofta känner man sig riktigt inspirerad av ett vårtal? Iallafall inte jätteofta. Men nu. Nu. Här får du talet Therese höll i Komstad ängar, Sävsjö för att fira in våren. Hurra för det! (För dig som inte känner min syster: Kika in bland gästbloggarna)

Att vara för mycket

Vårtal Komstad ängar 1 maj kl 20.00  2012

Mamma, ibland är du bara för mycket!....ja så sa vår äldste son för några år sedan när jag hälsade på honom i skolan och inte kunde låta bli att ”suga tag” i en grabb som absolut inte gjorde det han skulle när läraren var iväg en runda utanför klassrummet för att hämta något. Läraren, föräldern eller ”kålle redig” flög i mig en kort sekund och jag tänkte inte på att jag befann mig hos min son  i hans klass för att lugnt och fint bara sitta med och ”vara”.  Ja, ibland är man bara för mycket…

Ja, jag fick lite att tänka på efter det….det var första gången jag fick höra det, jag har fått höra det flera gånger efter det från mina barn, och säkert har många genom åren tänkt så om mig, att ”hon är bara för mycket”, men av barnen får man ju höra sanningen, sägs det.

Jag har klurat lite på det där ”att vara för mycket”. Kan man vara det?

I våra omgivningar där Jante ofta är med och begränsar är ju ribban ganska låg – man blir snabbt bara för mycket. Det kan räcka med att man pratar lite för högt, tycker lite annorlunda än någon annan eller har en alldeles för skrikig tröja på sig – särskilt med tanke på åldern, eller gör något annat som sticker ut.  Men hur jag än vrider och vänder på det och kommer på än den ena, än den andra, som kan tänkas tyckas vara för mycket i min omgivning så blir jag oftast glad. Jag ska ge er lite exempel på folk i vår närhet, här på Ljungaområdet, som ibland bara är för mycket….

En liten gumma som under årens lopp säkert varit för mycket för en del beslutsfattare är ju allas vår Elna Nilsson, hon har med sin envishet, kunskap och sitt oerhörda engagemang outtröttligt bidragit med insändare, information och ibland lite obekväma sanningar. För mycket – definitivt inte. Vad vore Sävsjö utan Elna?

En man som också ibland kan tyckas vara för mycket är ju Jan Brandin, som , ja jag vågar påstå att det är han, de senaste 20 åren på många olika sätt sett till att IFK Sävsjö lever vidare. Han tänker nytt, petar och lyfter i gammalt och tack vare honom och hans sätt att se på saker så kan vi åka slalom mitt i stan, ge oss ut på spåren  eller nu spela boule, uppe i Djurgårdsområdet, springa stadslopp, testa triatlon eller varför inte gymma nere i Djurgårdsstugans källare. Självklart har många gjort mycket för IFK, men Jan är med och drar och segar, rekryterar det rätta folket till olika uppdrag – ja rätt o slätt den rollen av vara lite för mycket. Heja på!

 På senaste tiden har vår son varit med på några fester hos ett gäng ungdomar i 16-18 års åldern och det är föräldrar som varit sjyssta nog att upplåta sina hem till rejält stora gäng med ungdomar som är festsugna. Minns ni själva hur det var? Ja, visst är det modigt att låna ut sina hem men det bästa med det är ändå (och när jag fick höra detta sade jag bara yes yes yes) att dessa föräldrar flera gånger under kvällen kommer hem och kollar läget, går ett varv, funkar som en nattvandrare, ja ni vet man stabiliserar upp det hela lite. Vår Hugo tyckte inte alls det var konstigt, men jag vet att jag ”bara varit för mycket” om festen varit hemma hos oss….En eloge till dessa föräldrar som tar ansvar och hjälper ungdomar som ännu inte är fullt vuxna, fler såna!!! Det krävs mod och att våga vara för mycket för att göra det ni gör! För mycket? Ja, säkerligen är man en böld i baken för en och annan ungdom men det är alldeles nödvändigt att vara det när man är i den åldern att man inte alltid vet sina gränser och sitt bästa.

 Jag har en rolig episod om vår käre mjölnare Stig Eriksson som tills för några år sedan bodde här ute och som med sitt och gummans sätt att ta sig in till stan tom kommit med som ett inslag på vår roliga revy i år. Han var för vår familj en gång kanske lite för mycket, kan man säga…familjen hade på mors dags morgon tagit med mig och en god frukost hit till dammen och vi hade precis packat upp allt och börjat mumsa i oss och njöt i fulla drag, då Stig upptäckte oss, och pratglad som han är blev han förmodligen jätteglad över ett besök här ute. Han satte sig hos oss och var med oss hela frukosten, och om jag inte minns fel fick han kaka och kaffe av oss också. Han berättade om ditten och datten och bland annat om när han tog sina vårdopp som ung väldigt tidigt på året och då det var så kallt ”så brände i hela skrevet”. …jag och barnen skrattade gott och vi med vår buskis humor har sparat den kommentaren i vårt familjearkiv att skratta åt nu och då. Stig hade inte känsla för att han var lite för mycket när han var och pratade med oss under vår familjepicknick, men blev det fel, med facit i hand, nej det blev trevligt och lite nytt för oss att glädjas åt.

Min far, som för tolv år sedan fick gå bort alldeles för tidigt, fick höra alldeles för sällan hur mycket jag älskade honom och hur mycket han betydde för mig, det stod klart för mig när han bara hade veckor kvar att leva och man började ana vartåt det kunde gå. Jag blev då noga med att varje gång vi sågs säga hur mycket jag älskade honom, och med tanke på att vi sågs dagligen den sista tiden kunde det tyckas lite tjatigt – men blev det för mycket, var jag för mycket – absolut inte, jag skulle sagt det ännu mer, även om jag visste att han visste.

Några som absolut är lite för mycket är ju Olof och Anna-Karin Rostedt, eller hur? Campingen i många år och nu Komstad kvarn.  Jag menar, hur orkar de? Förra året fick jag vara med på en välgörenhetskonsert med några Aleholmselever ute på landet i en trädgård, där vi blev bjudna på både god underhållning och god mat och då var A-K och Olof med och anordnade det. Ett arrangemang som var mycket väderberoende då allting var utomhus och också med mycket människor. När jag kom ut i köket för att tacka för detta fantastiska stora arrangemang, så sade jag till A-K och den andra mamman som också var med och höll i trådarna, att man får ju vara lite halvidiot för att göra ngt sånt här, ni är ju otroliga. Då minss jag att A-K svarade att då är jag gärna lite halvidiot….Jag önskar er all lycka med vården av Komstad Kvarn och jag känner att bättre arrendatorer kunde vi inte fått ut hit. Även om ni är lite för mycket….

Ja, kan man vara lite för mycket? Det var frågan jag ställde mig och med lite funderingar så tycker jag nog att i det flesta fall kan man inte det. Det är för mycket som gör skillnaden.

Om vi ser oss om och på det som just nu händer i vår bländande vackra natur, om vi ser och lär av skapelsen – på allt det fantastiskt vackra och otroliga som sker ute i naturen om våren. Den oerhörda fantasin och vilken färgpalett sen, som måste använts för att få till allt detta vackra och unika – denna mångfald. På tal om unikt så sägs det att det inte finns en enda snöflinga som är den andra lik. Tanken är svindlande. För mig blir det då uppenbart att upphovsmannen bakom allt (– för i min värld kan allt detta inte kommit till av en slump –) det blir uppenbart att han inte tänkt sig att vi ska vara återhållsamma, inåtvända, hålla tillbaka oss själva och varandra, giriga, lagom eller försagda. Nej-tvärtom, gör precis som allt som växer runt omkring oss: brist ut, veckla ut dig i din fulla längd och kapacitet, gå utanför din box, spring utanför ramen, sjung även om någon sagt till dig att du inte kan, ta dig utanför dina egna och ibland tyvärr även andras begränsningar, dansa som om ingen såg dig, slå ut i full blom. Ge eller säg det där du hållt inne med men länge tänkt – skulle mottagaren bli lite mallig på kuppen för att du skräpper med honom el henne så bjud på det (kanske behövde han ändå höra det), gå emellan när något inte går rätt till, köp den där galna hatten du länge sneglat på men inte vågat köpa, för vad ska grannen säga – och bär den med stolthet, lägg dig i, kom ut på våffelkvällarna här i juli även om du inte gillar våfflor,  skicka in det där kloka medborgarförslaget som bara du tänkt på och ingen politiker eller tjänsteman nånsin nuddat vid, våga fråga det där du inte vågat fråga. Börja redan ikväll med att säga något positivt till någon du möter eller varför inte gå och klappa om paret Rostedt och önska dem lycka till och att de gör detta alldeles förträffligt. Blommor är som vackrast i full blom – du också! Brist ut min vän….för det är ändå så, till syvende och sist, att visst gör det ont när knoppar brister – men vill för evigt vara en knopp?

Med dessa ord hälsar jag våren välkommen och ber er vara med och hurra. Ett fyrfaldigt leve för våren i Komstad och i hela Sävsjö kommun, hon leve: Hurra, hurra, hurra, hurra!

Therese Petersson