Arbetsdagen avbröts abrupt idag när sonens dagis ringde från utflykten till stadsbiblioteket och meddelade att sonen blivit kräksjuk. När jag väl hämtat honom hade pappan redan kommit dit och vi avlöste varandra och jag satte sonen min i bilen och tog sikte mot hemmet. Ett samtal till skolan bara för att lösa eftermiddagen.
Han somnade snabbt i bilen och jag började grunna ut hur jag nu skulle hinna allt jag skulle få gjort på jobbet. En lätt stressad tanke satte sig i mellangärdet. När jag kom hem satte jag igång med att fixa för hemmavarandet. Mailade jobbet och planerade för vikarie imorgon. Mitt i allt hördes rösten uppifrån. -Mamma, jag ska inte kräkas, men jag vill bara att du ska vara med mig. Jag kommer skrek jag, skickade mailet och studsade uppför trappan. Ibland kan det inte bli tydligare . Jag är oumbärlig. I stunden. Här och nu. För honom. Jobbet fick att mail och även om det inte blir som jag tänkt mig löser det sig bra där ändå. Nu slår jag igen datorn också. Och är oumbärlig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar