Eva-Lena Frick gästbloggar

Det är måndag och klockan är tre, jag lyfter telefonen och ringer för att boka kvällens spinningpass för mig själv och äldsta dottern. Vi får de två sista platserna och jag känner glädje över att veta att jag kommer att bli trött ikväll. Kommer hem och hittar dottern i soffan, "sådär" tänd över ett spinningpass men hon följer med,vetandes att det känns härligt efteråt. Det är skönt att konstatera att man lyckats överföra något av det viktigaste som finns för att skapa en härligt liv fyllt med glädje! Vi anländer till en miljö som är så instängd den kan bli, ett rum på övervåningen med 15 cyklar och dålig ventilation (inte ens vetskapen om detta kan hindra mig) men som ändå under den närmaste timmen ska ge mig så mycket frihet. Passet drar igång och svetten lackar, jag blir mer och mer "ett med cykeln" och går in i mig själv och sliter. På med motstånd, musklerna skriker men jag trampar vidare. Just ikväll svarar kroppen bra och jag känner mig stark. Det enda som är min kontakt med yttervärlden är en blick då och då på dottern på cykeln bredvid, även hon kämpar och ser så där härligt lycklig ut i blicken. Urban, ledaren för passet, skriker att det är 40 sekunder kvar på intervallen och jag känner att "inte mer, det här går bra". När orden "sista låten för ikväll" kommer vill jag inte sluta, "bara lite till" är min önskan. Passet är slut och jag kliver av min"kompis", känslan är stark av välbefinnande och endorfinerna är många i min kropp, HÄRLIGT! Denna korta stund när man precis har slutat kämpa och får lugna ner sig är obetalbar! Därför är jag lycklig över att det kommer många fler måndagar och torsdagar framöver OCH att jag även på eget bevåg kan erbjuda mig själv denna känsla närhelst jag vill. Man vill bara ha mer och mer och jag är sååå lycklig över att ha möjligheterna att ge mig själv denna gåva!
Eva-Lena Frick

Presenterar en ny gästbloggare

Under min uppväxt var hon en stor idol. En fantastisk förebild för oss alla i IFK Sävsjö som slet med stavgång i backarna och rejäl skidträning innan snön la sig varje säsong. Eftersom jag och min syster också hette Karlsson på den tiden hände det att vi förväxlades som om vi voro fyra Karlsson-systrar från samma familj. Jag minns att jag kände stolthet över det.


Vi såg alla upp till systrarna Eva-Lena och Mia Karlsson. Skidåkaressen från Sävsjö. Ofta iklädda den blåvit-randiga åka-fort-mössan. Iallafall när det skulle tävlas. Eva-Lena är storasystern och också gästbloggare här imorgon. Hon var framgångsrik som skidåkare i landslaget under 80-talet och har deltagit i OS. Engagemanget för idrotten har varit stort hos Eva-Lena hela vägen.Hon är styrelsesledamot i Svenska Orienteringsförbundet, men kanske framförallt VD för Vätternrundan. Att idrotten är hennes bränsle går inte att ta miste på. Imorgon får du Eva-Lena Fricks blogg!

Hälsoprofilbedömare

Nu kan jag lägga Hälsoprofilbedömare till mitt CV! Idag avslutades kursen och vi fick våra intyg från Gunnar Andersson som grundat detta mätinstrument kopplat till livsstilsförändringar.
http://www.hpinordic.se/extra/pod/

Det är näst sista kursblocket. I december runt lucia hoppas jag kunna lägga till titeln Friskvårdsterapeut och Kostkonsult med kognitiv inriktning till mitt CV också. Det är fortfarande mest inspirerande alltihop, men det går lite trögare. Lite mindre entusiasm uppbådas automatiskt i kroppen min.

Skönt då att vi är ett gott gäng. Jag känner ett fantastiskt stöd i min studiegrupp, mina vänner och i familjens tålamod. I måndags jobbade vi hårt i Studiegruppen och hade samtidigt Surströmmingsskiva. Därefter fick jag landa i soffan hemma hos Perssons i Viksjö. Klart jag är tacksam.

Det är många som stöttar, hejar på, frågar och visar intresse. Det är jag också tacksam för. Supporterklubben är viktig. Hänger ni med ända in i mål?

Första parkett i tvättstugan!

Sonen drog igång denna på YouTube, greppade gitarren, stängde in sig och körde samma version. Jag betalade 11 spänn och fick lyssna från tvättstugan. Första parkett var min känsla!

Oumbärlig! Är jag!

Arbetsdagen avbröts abrupt idag när sonens dagis ringde från utflykten till stadsbiblioteket och meddelade att sonen blivit kräksjuk. När jag väl hämtat honom hade pappan redan kommit dit och vi avlöste varandra och jag satte sonen min i bilen och tog sikte mot hemmet. Ett samtal till skolan bara för att lösa eftermiddagen.

Han somnade snabbt i bilen och jag började grunna ut hur jag nu skulle hinna allt jag skulle få gjort på jobbet. En lätt stressad tanke satte sig i mellangärdet. När jag kom hem satte jag igång med att fixa för hemmavarandet. Mailade jobbet och planerade för vikarie imorgon. Mitt i allt hördes rösten uppifrån. -Mamma, jag ska inte kräkas, men jag vill bara att du ska vara med mig. Jag kommer skrek jag, skickade mailet och studsade uppför trappan. Ibland kan det inte bli tydligare . Jag är oumbärlig. I stunden. Här och nu. För honom. Jobbet fick att mail och även om det inte blir som jag tänkt mig löser det sig bra där ändå. Nu slår jag igen datorn också. Och är oumbärlig!

Upplevde Munksjön runt

Fick tillfälle att bättra på idrottslektionen idag och drog iväg i dagsljus på en löparrunda. Runt Munksjön! Det var längesedan. Härlig uppfriskande upplevelse. Det är kallare nu. Sedan ser det lite annorlunda ut. En skön liggbänk frestade rejält i södra delen och strax därefter en skönt utegym. Vilken träningsupplevelse det kan bli. Bara runt Munksjön! Rekommenderas. Har du dessutom tillfälle att knipa åt dig en utestund i dagsljus, så. Gör det. Du väljer. Det mår du bra av!

Min fina Lina!

Du måste bara klicka dig in och läsa om Lina. Min kompis som också gästbloggat här. Du vet: Linas godingar. ( Obs! Hon var här först!;) .) Klicka in och läs hennes berättelse! Vackert och inspirerande. Storslaget! Svårslaget!

http://hudoteket.se/html/linas_historia.html