Träning

Jag fick en fråga häromdagen om vad det är som gör att man väljer ett visst Friskis-pass. Vad det är som gör att man väljer att komma tillbaka till just det passet. Spontant är det lätt att säga, därför att det är roligt och jag får ut något av det, men med en lång träningsbakgrund med mängder av varitationer av träning inser jag att det är mer än det att det är roligt som påverkar ens val.



Det måste ge mig något på fler plan. Annars blir det aldrig den där vanan. Regelbundenheten infaller liksom inte...Det måste ge mig något i det skedet av livet jag befinner mig i just nu.


Att jag får den där må-bra energin eller vi kan kalla det livsenergin är orsaken till min träning. Just nu.



När jag växte upp och gick från barnjympan till mer regelbunden träning var det först löpning, orientering och längdskidåkning. Mycket tävlingar. Lite senare när min astma satte för mycket hinder för min längdskidåkning gick jag över till simträning. Tävlingssimning. Under dessa år var längtan att pressa tider, att stå på pallen och att prestera oerhört centralt för mig. När jag sedan flyttade infann sig ett vakuum. Nivån på träningen jag haft tillsammans med genom andra genom simningen saknades. Jag löptränade och gick på aerobicspass och andra pass, tränade innebandy tillsammans med studiekompisar och hittade så småningom delvis tillbaka till simningen då jag stötte på ett triatlongäng i Karlstad simhall. Min gren simning som i flera fall var deras sämsta gren kunde via mig sporra ytteligare. Jag hade ju tekniken. Drivet hade de. Mer än mig. Just då. Det blev några rejäla fighter där i bassängen och jag minns att jag återigen fick känna den där sköna tröttheten i kroppen. Och hungern. Både efter mat och rejäl träning.



Så smångingom blev det ändå jympagolvet som satte fart på den regelbundna träningen igen. Gymmix var det under Karlstad-tiden. E2 hette gymmet vi gick till under de 3,5 år vi bodde i Märsta. Sedan kom första sonen. Promenaderna tog vid och så småningom också gymmet. De vill säga jympagolvet. Rörelseglädjen. Musiken.


När vi flyttat till Jönköping föll valet på Friskis&Svettis. Kollegor och andra vänner förespråkade det och det kändes bara enormt välkomnande där. Som hemma. Trevliga träningskvällar med vänner förgyllde vardagen och hjälpte oss in i vardagen i en ny stad.

Som på ett bananskal halkade jag in i mitten av golvet. En träningskompis avslöjade att hon skulle försöka bli ledare och gå på en uttagning. Jag blev taggad. Oerhört taggad. Barn nr. 2 var fortfarande liten bebis och jag sökte omedvetet efter träningskickar tror jag. Jag fick två låtar och övade järnet hemma i vardagsrummet. Suveränt bra träning. Regelbunden. Det blev så och sen 2005 har jag lett pass. Aldrig någon ro, ständigt nya pass på gång och övning av moves på vardagsrumsgolvet. Regelbundet. Absolut. För mig. Yes! Helt såld! Det har blivit en del pass: bas, familjelek, miniröris (fann mig inte hemma där, men dock...), Core/Bosu och Core. Just nu Core.

Det är just det där med vanan, regelbundenheten som är friskvården. Att vårda sig själv. Rå om.

Min energiska mamma kan man inspireras fantastiskt mycket av när det gäller detta. Hon har verkligen energi att ta av och var får hon den. Joodå, veckan är inrutad. Vanan fastslagen. Det är morgonpromenader, simning, gymträning, skidåkning, orientering och mer. Jag tror hon gör något varje dag. Och så ser hon till att hon får upp pulsen också. Så att pumpen får sitt.

Nu har jag pladdrat på rejält kring träning. Framförallt utgått från mig själv. Hur tänker du kring detta? I det liv du lever just nu. Kan du dela med dig?