Britta Carlsnäs gästbloggar

Det blir aldrig som man tänkt sig…

Om någon skulle fråga mig vad mitt livsmotto är skulle detta bli mitt svar. Det skulle vara så skönt att bara leva efter det här och vara lugn i det, men jag tror att man behöver känna pirret i magen när man inte vet vad som ska hända eller känna av besvikelsen när det inte gick som man tänkt sig. Det stärker en tror jag. För att inte tala om glädjen när det går bättre än man tänkt sig, eller när man gör något spontant som man inte tänkt sig!!!!

Vem är jag då?? Jag är Britta Carlsnäs, fru, mamma, dotter, syster, vän, förskollärare, amatörfotograf och linedansare. Jag är även syssling till Ann-Louise.

Första gången som jag tänkte tanken ”-Det blir inte som man tänkt sig” var när mina föräldrar berättade för mig och mina systrar att vi skulle flytta till ett annat land. Ett land där vi inte kunde språket, kände väldigt få och visste inte mycket om. Landet vi skulle flytta till var Sverige. Landet vi flyttade från var Sydafrika. Som elvaåring kunde man kanske tänkt att det var det värsta som kunde hända en, men jag kände mest en stor spänning. Den stora flytten kom och vi anlände till en liten by på knappt 20 hus i Gnosjö kommun. Det dröjde inte många timmar innan det stod ett gäng barn utanför vår dörr och på knackig engelska undrade om vi ville komma ut och leka. Isen var bruten!! Vi hade fått våra första svenska vänner. Första dagen i skolan var däremot en pärs. Det var på en liten skola där alla känner alla. Man gick inte omärkt förbi direkt. Tvärtom, HELA skolan stod i en ring runt oss och stirrade som barn gör. Det var bara att vara stark och hjälpa mina systrar att hitta rätt klassrum. Svenskan började snart flyta och vi var strax en del av samhället. Våra nyfunna vänner och släktingar fick även känna av att, med Carlsnäsarna som vänner, vet man aldrig vad som händer!! Alf, som min kära far heter, har för (o)vana att ringa på hos någon vän han råkar ha vägarna förbi och undra om kaffet är på. Att göra en Affe är ett myntat uttryck bland våra nära och kära. Spontant och roligt (för det mesta).

Det kom många tillfällen framåt där det inte blev som jag tänkt mig. Kom jag ensam till ett nytt ställe fick jag lära mig att ta kontakt själv och kunde inte lita på att någon annan gjorde det åt mig. Det gjorde bland annat flytten hemifrån mycket lättare. Självkänslan bara tilltog! Jag kunde själv!!

Nästa stora ”-Det blev inte som jag tänkt mig” kom sommaren 2000 när jag träffade min man på en midsommarfest och kärleken slog gnistor runt oss. Vilken lycka!! Det fanns bara ett krux… jag hade sedan tidigare bestämt att prova mina vingar som aupair i USA under ett år från och med hösten… hur skulle jag göra?? Jag bestämde mig… det blev två intensiva månader innan jag åkte. Jag kommer aldrig att ångra att jag åkte. Jag ångrar inte heller beslutet att åka hem efter halva tiden, just för att det inte hade blivit som jag hade tänkt mig. Ur den erfarenheten hade jag inte bara träffat vänner för livet, jag hade även fått vissheten om att min man och jag var ämnade för varandra.

Vi slog våra påsar ihop efter ett tag och när min man hade pluggat färdigt blev han erbjuden ett jobb i Växjö. Vi skulle lämna vårt hem, våra vänner och han skulle flytta utanför 50-skyltarna för första gången. Sagt och gjort. Vi flyttade till en mindre trevlig lägenhet. Jag hade inget jobb och två veckor efter vi flyttade visade det sig att min man inte heller hade det. Vad skulle vi göra nu, när det inte blev som vi tänkt oss?? Det löste sig. Veckan efter hade han fått ett annat jobb, jag hade snart ett längre vikariat på en förskola och vi hittade en jättetrevlig lägenhet. Vi gav inte upp och det gav frukt.

Växjö växte i våra hjärtan och det gjorde att vi blev kvar, gifte oss, fick en dotter och köpte hus. Åren gick och vi tänkte att nu kanske det var dags att försöka få barn nummer två. Det var lättare sagt än gjort. En tid efter vi förgäves försökt bli med barn upptäckte jag en konstig bula på min mage. För att göra en lång historia, ett evigt väntande och oroligt undrande kort, så visade det sig att det var en godartad tumör som var fotbollsstor i magen. Jag fick tid för operation. Strax därefter började jag må illa. Jahopp, NU var man gravid. Inte riktigt som vi tänkt oss! Vad skulle hända nu?? Mer undrande och oro. Det blev operation när jag var i 13e veckan och vår lille son föddes frisk och kry bara 10 dagar innan beräknad dag.

Livet är fullt av överraskningar. Inte alla är trevliga, men jag tror att även dessa gör att man blir starkare som människa. Det kan bara ta ett tag innan man se det. Det är som när jag är bakom min kamera. Det blir inte alltid som jag tänkt mig. Det kan gälla att tänka om, när resultatet inte blir som man tänkt, det behöver inte vara sämre för det. Man får ta sig en ordentlig titt innan man kasserar det.

Vad är det som ger energi, när annat tar den? Jag tror att det är tiden jag avvarar i olika former. Tid tillsammans, som en familj, som ett par, med vänner och tid själv. Tisdagarna när jag får dansa loss på linedancegolvet är heliga och stunderna bakom min kamera guld värda. Får jag det, kan jag lättare ta att livet inte blir som jag tänkt mig. Men det är även såklart skoj att vara spontan ibland, få infall och handla därefter. Visst blir livet mer spännande då? Pirret i magen! Göra en Affe och ringa på hos en vän som man råka ha vägarna förbi och undra om kaffet är på.

Tack för din tid
Kram Britta