Detta är till mig själv, till min älskade SIS och alla hennes bloggläsare – i allas vår strävan efter ett bra liv, nä förresten, efter ett liv som är BÄST:-”Ella älskar torsdagar för då är det snart helg…ja fattar inte, hon älskar inte fredagar för då är helgen snart slut”…., ja så sitter min yngsta 8-åriga pärla och filosoferar vid frukostbordet idag och jag blir alldeles häpen. Det finns 8-åringar som lever för helgerna och njuter av en dag innan och inte de två dagar som helgen egentligen pågår. Och det värsta av allt, med risk för att jag inte tolkar det hela rätt, de små liven njuter uppenbarligen inte av vardagarna som de är. Jag trodde det var ett vuxenproblem, ett problem för oss som har svårt att leva i nuet, att ständigt brottas med.
Alla de dagar som kom och gick, inte visste jag att det var livet. Visst har vi alla hört dessa kloka ord förut och när jag hör det blir det alltid en klump i magen - eller i halsen. Det förpliktigar, när man inser att det är just så. Vad gör jag då? Vad är viktigt? Peter Jernberg, som jag tycker hade ett mycket tänkvärt inlägg som gästbloggare hos min SIS ganska nyligen, var inne på samma spår. Jo, det som man borde göra är det som är viktigast...så man inte ångrar sig när man sitter och summerar livet med katten i knät (nä en katt blir det inte för mig, usch), med virket i knät (inte det heller för min del, kan för lite), med händerna knäppta i knät (det är jag lite bättre på), gungandes i gungstolen och tittar ut mot ICA-parkeringen från Sävsjös äldreboende mitt i centrum (föredrar nog att summera med en annan utsikt men mitt motto är förnöjsamhet – så jag håller till godo med det). Hur gör man då för att inte behöva ångra sig när det är dags att checka in? Det borde väl vara så enkelt att man gör det som är viktigast för en i livet – mycket och ofta.
Om det är någon som fortfarande är med och läser detta så häng gärna med på min ”
jagvillinteångradettalistan”. Jag utgår ifrån vad som är viktigt i mitt liv – vad jag tycker har evighetsvärde - och så hajar du säkert resten. Då åker vi…..
Jag vill inte ångra att jag inte satt mig ner och lyssnat på mina barn när de velat ha min tid, det är ju jag och min man som velat ha dem, vem är det då som ska ge dem det de behöver? Inte samhället, vännerna eller föreningar/församlingar först och främst, utan JAG. Här märker du att det bor en liten politiker i mig. Gör det kanske det i alla? Hoppas det (en riktig politiker alltså=en som strävar efter ett bättre samhälle). Min bor i min lilltå och tar inte så mycket plats – men ändå, till min förvåning.
Jag vill inte ångra att jag och min gubbe inte sett varandra och glömt att vara varandras stöttepelare genom livet, för det krävs tid och engagemang har jag märkt, men vad grymt kul man kan ha när man är två (hm…lät kul). Emellanåt, i dalarna, tänker jag: ”att han bara orkar med mig, när jag knappt orkar med mig själv”. Jonas, precis som mina andra 5 juveler, är mitt livs dyrbaraste gåva. Vad vore livet utan dem? Går inte att tänka.
Jag vill inte ångra att jag missat att visa min tacksamhet till min älskade mor och min älskade far (som tyvärr lämnade detta livet alldeles för tidigt), till mina svärföräldrar och till min mors nye livskamrat (glömde skriva älskade på dessa tre, men det är de - oerhört). Alla de är ju liksom anledningen till att jag finns och att det också finns en som vill leva livet med mig. Grymt mycket stöd har jag fått - och får dagligen, det är minsann inget som man kan plocka på träd. Det går inte plocka en alldeles underbar syster, underbara svågrar eller svägerskor på träd heller för den delen. De är också placerade av någon vänlig pusslare i mitt livspussel. TACK för det!
Jag vill inte ångra att jag missat att vårda dem som är mina verkliga vänner. Både vännerna och hela stora familjen vill jag lyfta min hatt för. Jag erkänner: jag behöver er ALLA!
Jag vill inte ångra att jag missat att kolla upp om vi kommit till av en slump eller om det finns en Skapare till allt detta underbara. Finns en Skapare så är det värt att komma närmre och se vad tanken med själva livet är. Jag vill låta de stora frågorna få plats i mitt och min familjs liv. Min erfarenhet, när man gör det, är att man höjer livskvalitén och här kan man lätt lägga in ordet evighetsvärde.
Jag vill inte ångra att jag inte gett till de som behövt, i min omgivning. Det kan gälla såväl tid, råd, husrum, mat, saker som pengar. Jag är ingen ”riking”, men jag har massor över som jag inte behöver för att överleva. Gråter lätt över allt elände och ser till att ha fadderbarn genom Hoppets Stjärna och allt det där, så det känns bra, men känner att jag är oerhört liten. ”Vad gör min röda och gröna soppåse för verkan när det finns stora sopberg som växer lavinartat i många andra delar av världen”, som vänner till mig sa. Jag känner likadant men vägrar att inte göra det jag kan. ”Gör det lilla du kan, gör det villigt och glatt…”, som vår älskade Lina Sandell skriver i en psalm som är alldeles underbar.
Jag vill inte ångra att jag ödslat tid på sånt oväsentligt som att ångra mig över fel jag redan gjort, snackat skit, varit avundsjuk eller kanske bitter. Onödig energi som jag lagt massor av pisstid på om jag räknar ihop. Hade varit bättre att jag lärt mig virka på riktigt eller älska katter eller varför inte bara gå och säga förlåt när det gnager, vilket är lättare sagt än gjort ibland…
Jag vill inte ångra att jag jobbade en massa och tjänade grymma pengar och således missade tiden för det som är viktigare (och som inte kostar ett rött öre!).
Nåja, vad klok man kan låta när man börjar pränta ner vad man erfarit, tänkt ut, hört och läst. Det är så häftigt att få ta del av hur andra tänker, så jag bidrar gärna med mitt och nu tyckte min älskade SIS att det var dags. Gästbloggare är en titel som jag nu besitter, om bara för en dag, och det är bonus om någon får med sig något av det jag skriver. Jag delar gärna med mig av en bra insändare som jag läste för ett tag sedan, som en av våra vänner skrivit, så att ni ser varifrån jag fick mitt ”ångratänk” (lite omgjort till mitt och resten skriver jag under på vartenda ord)
http://www.copyvision.se/visionhoglandet/.
Glöm inte att gräset är grönt där man är, bara man kommer ihåg att vattna det!
“Work like you don´t need the money
Love like you´ve never been hurt
Dance like nobody´s watching”
Det där med att dansa som om ingen ser dig – det kittlar. Det blir en helcrazy dans- skulle inte ens platsa på raveparty… Stora kramar Therese, i mitten av Småland, i pärlan Sävsjö, i ett gult hus, vid ett stökigt skrivbord, med kli i ögonen och med huset fullt av studiedagslediga barn. Nu ska jag gå och ta en glass med dem – annars är det risk att jag ångrar mig…
